Better Things 2016-2022

Visst har vi sett komediserier om en medelålders förälder mitt uppe i en smått kaotisk vardag förut, men denna medelålders förälder brukar vara en man - en pappa.

Finns det en mamma med i storyn är det vanligtvis inte ur hennes perspektiv den berättas. Hon är en för det mesta samlad bifigur som är resonlig och tröstande när hennes man riskerar att krisa, för att då och då även förmanande läxa upp honom när han inte har gjort det han borde. Själv gör hon alltid det hon ska. Hon är smal, hon är snygg, hon tycks knappt åldras. Hon klär och nattar barn och fyller deras lunchlådor. Hon håller hemmet och sig själv i oklanderligt skick. Hon får allt att rulla, håller igång maskineriet. Och det verkar som att det kommer naturligt för henne. Som att hon bara agerar instinktivt, med aldrig sinande energi.

"Better Things" ger oss, likt tidigare humorserierna "Roseanne" och "Christine", en annan bild av livet som morsa. Seriens huvudfigur Sam - baserad på och spelad av seriens skapare Pamela Adlon - är TRÖTT. Alltså skittrött. Hon suckar och stånkar och orkar nästan aldrig helt räta ut ryggen eller snöra de tunga kängorna. Som medelålders, frilansande skådespelerska i Hollywood, ensamstående mamma till tre döttrar och med en välvillig, men enerverande mamma till granne är livet inte direkt någon spabehandling. Istället kanske det får bli något glas whiskey extra för att kunna slappna av. Eller ett ligg med det gifta KK:t. 

Visst håller Sam ihop sitt liv. Och sina barns liv. Men det är inte lätt för henne. Varje dag består av en rad chansningar, försök. Ibland går det vägen, lika ofta inte. Men Sam stretar på. Motivationen består till stor del av kärleken till barnen. Strategin innebär kill your darlings. Vissa saker måste offras för att ge utrymme åt andra. Man kan, tyvärr, inte ha allt. Ibland hinner man helt enkelt inte skicka iväg en tuttbild mitt i morgonruschen. 

Barnens pappa är inte med i bilden. "Better Things" har helt valt bort det manliga perspektivet. Precis som Sam inte har tid att slösa på annat än det viktigaste, lägger inte de halvtimmeslånga avsnitten tid på annat än vad som har betydelse för seriens karaktärer. Och de är kvinnor och tjejer. Vi får korta små inblickar i deras vardag, som på ett effektivt vis förklarar för oss vad för sorts liv de lever. Den första säsongen, och dess 10 avsnitt, berättar inte en eller flera berättelser med tydlig början och slut. Att titta på "Better Things" är istället lite mer som att följa någon på Instagram eller Snapchat. Fast utan alla filter, ovanifrånvinklar och förenklade livsvisdomar. 

Det som framför allt får "Better Things" att sticka ut i tv-utbudet är dess ärlighet. Trots att Sam lever ett ganska unikt liv är hennes vardag, ömsint skildrad med nyanserad realism, relaterbar för många. Vem fan klarar av det där som kallas livspusslet, liksom?

Såklart är "Better Things" kul också. Det brukar bli så när människor är brutalt självutlämnande. Livet är ju fullt av barskt humoristiska situationer, som inte sällan bygger på ens egna misstag. Tack Pamela Adlon, för att du delar med dig av dina.