En militär ingenjör (Alan Ritchson) med psykiska besvär efter att ha överlevt en attack i Afghanistan vill hedra sin dödade bror genom att klara av den tuffa rangerutbildningen. Bröderna hade den planen tillsammans och nu har han gett sig fan på att slutföra den. Det är en gripande grund att bygga dramatik på och den används fint filmen igenom.
Med bara ett nummer, 81, som getts honom av militären som identitet står han redo att ta sig an utmaningen. Testosteronnivån maxas när psyken och kroppar sätts på hårda prov. Befälen skonar inte en enda ynkrygg från förnedring medan det krälas i lera och klättras över hinder. Det är välbekanta typer av scener, men det är gjort med den rätta känslan för vad publik till machofilm vill ha.
Rå och äkta panik
Den sista prövningen kallas ”dödsmarschen” och trots att 81 anses vara en börda med sitt trauma så är han en av de utvalda männen som ska utföra denna. Storyn om ensamvargen som tvingas lära sig att bli en del av en gemenskap är även den använd förr, men återigen så visar manusförfattaren att han vet hur man får klyschor att engagera. Det hela tiden närvarande ekot av 80-talets filmer av den här typen charmar.
I vildmarken stöter gruppen på en fiende som de snart inser inte är en del av den fejkade övningen. Nu börjar en kamp för överlevnad som är gastkramande att uppleva även som publik.
Det ges inte en sekund att vila eller andas ut mellan attackerna. Naturens skoningslösa element är hinder i våra hjältars väg mot säkerheten och en omänsklig och tungt beväpnad krigsmaskin är ständigt bakom dem. Paniken känns rå och äkta.
Hårdslående och nerviga actionscener
Ritchson är som gjord för att bli en modern Arnold Schwarzenegger i en film som storymässigt känns väldigt lika 1987 års klassiker ”Rovdjuret”. Hans hårda blick och muskelpackade kroppshydda kompletteras av fingertoppskänsla för att leverera kyliga repliker. Han är ingen imponerande skådespelare, men han lyckas ändå att ge det emotionella upptinandet godkänd trovärdighet.
Eftersom inga karaktärer fördjupas så försvinner de flesta andra skådespelare i den storväxta stjärnans skugga. Det blir en brist när vi förväntas bry oss om huruvida gruppen överlever eller ej, men hårdslående och nerviga actionscener i kombination med tät spänning gör så att jag ändå sitter fast som i ett järngrepp från början till slut.
Filmen gör det jobb som genren kräver.
En film perfekt för grabbkvällen
Kameraarbetet är rörligt med snabba svep och klippen är rappa. Dessa grepp förstärker intensiteten i den ständiga livsfaran och pumpar upp adrenalinet rejält.
Jag tycker ofta actionfilmer från Netflix är på tok för polerade för att verkligen slå knockout, men det här ett av undantagen. Miljöerna är smutsiga och det censureras inte när kroppsdelar slits eller skjuts av. Bäst används allt detta i en riktigt svettig färd i ett militärfordon omgivet av explosioner.
”War Machine” är en actionrulle som vartenda fan av actiongenren bör göra sig själv tjänsten att se. Den är perfekt för en grabbkväll med iskalla öl och massor med chips.
Slutstriden kommer garanterat få hela gänget att i testosteronstinn extas heja på hjälten. Mitt retrohjärta jublar och jag kommer se om filmen många gånger. Jag vill ha en uppföljare väldigt snart.
Läs också: De 45 bästa filmerna på Netflix just nu
Snabbfakta: ”War Machine”
Regi: Patrick Hughes
Skådespelare: Alan Ritchson, Stephan James, Blake Richardson, Dennis Quaid
Genre: Sci-fi/action/krig
Speltid: 1 timme 46 minuter
Premiär: 6 mars 2026
Streamar på: Netflix
Betyg: 3 av 5
