Jägaren Llewelyn Moss (Josh Brolin) stöter en dag på något väldigt ovanligt. Mitt i öknen ligger en massa sönderskjutna lik, skjutvapen, tomhylsor, ett stort parti heroin, och närmare tre miljoner dollar. Llewelyn ser sin chans i livet och väljer att stoppa pengarna i egen ficka. Det tar inte lång tid förrän han inser att det var fel mans pengar att sno, och han får den minst sagt mystiska lönnmördaren Chigurh på halsen.
Bröderna Coen är här tillbaka efter en längre svacka, med en iskall ”ont i ögat”-thriller. På papperet kan det verka vara lite likt deras ”Fargo”, och visst, likheterna finns. Snön är ersatt med svettig öken, en konstig mördare, polisen som inte förstår sig på dagens brutalitet, och en humoristisk kärleksförklaring till lantisar. Men annars går filmerna isär. ”Fargo” kan beskrivas som en tragisk komedi, eller en komisk tragedi. Det fascinerande med ”No Country for Old Men” är just hur svårdefinierad den är. Jag skulle i slutändan kanske dra till med att kalla den ett kammarspel, med en nerv som är lika svettig som filmens öken.
Jag hade börjat ge upp hoppet om bröderna Coen efter deras två senaste filmer, men det här är helt enkelt lysande. Filmen spelar på så många olika nivåer, att det nästan blir svårt att klura ut vilken av alla infallsvinklar som tilltalar en så mycket.
Det som gör kanske starkast intryck är skådespeleriet och karaktärerna. ”No Country for Old Men” kretsar kring tre olika män, med tre helt olika agendor, och tre helt olika sätt att se på livet. Josh Brolin är tillbakalutad som Llewelyn Moss, och det är intressant att se hur långt hans karaktär och folk i hans närhet får gå på grund av hans handlande. Tommy Lee Jones porträtterar sheriffen Bell, vars tankar om dagens våld föder filmens titel. Bröderna Coen använder sig av Tommy Lee Jones på det perfekta sättet, det lugna och samtidigt talande. Här får inte Lee Jones hetsa och skrika högt som i varannan Oliver Stone-film; här säger hans rynkiga ansikte mer än tusen ord.
Intressantast är dock Javier Bardems lönnmördare Chigurh. Socialt handikappad, sjuttiotalsfrilla, empatilös, och en massa märkliga vapen. Här krävs inga repliker om favabönor för att man ska tycka det är obehagligt, Bardem har ögonen och de stela kroppsrörelserna som sina bästa vapen, och det har Coens tagit fasta på.
Det var länge sedan jag kunde gotta mig i en sådan här vattentät vision från en films regissörer, men med ”No Country for Old Men” känns det som bröderna Coen har tänkt på allt. Det finns många filmskapare idag som hade tagit det materialet och gjort någonting stort och pampigt av det. Bröderna Coen spelar främst med tystnaden och det odramatiska. Detta blir i slutändan så kompakt, att det i sig blir väldigt dramatiskt och fantastiskt njutbart. Det är våldsamt, det är tyst, det är snyggt, det är läskigt, det är roligt. Jag kan tänka mig att femman sitter som en smäck vid andra tittningen. Välkommen tillbaka, bröderna Coen.
