Stackars Venom. Den illvillige utomjordingen är ju en av serietidningsvärldens allra ballaste lirare och han förtjänar bättre än så här, så mycket står klart efter visningen av hans självbetitlade debut. Det är fortfarande lite oklart exakt hur den här filmen egentligen hänger ihop med Tom Hollands version av Spider-Man, om den alls gör det, men det behöver inte vara en dålig sak. Alltför många superhjältefilmer har redan fallit på viljan att vara integrerade i ett större universum, lex DC Comics, men det är inte problemet här. ”Venom” faller istället på att den inte är särskilt välgjord.
När den undersökande journalisten Eddie Brock börjar nysta i finansmannen Carlton Drakes affärer blir han raskt av med både jobb, lägenhet, och fästmö. Försåtlige Drake gör nämligen vad som än krävs för att tysta ner det faktum att de experiment han och hans företag utför på sina mänskliga försökskaniner inte går som önskat, och att de underliga varelser hans företag hittat på en förbipasserande komet inte är fullständigt livsfarliga. Symbioterna, som de kletiga livsformerna kallas, har nämligen förmågan att binda sig till en annan levande kropp, men hittills har ingen överlevt den inkräktande processen.
Eddie blir såklart ”smittad” under ett inbrott i Drakes laboratorium, men överlever. Och plötsligt är han inte ensam i sitt eget huvud. Där lever nu även Venom, en blodtörstig psykotisk mördarmaskin, som närsomhelst kan titta fram och bita huvudet av folk med sina sylvassa tänder. För Eddie är Venom dock bara början på problemen. En annan symbiot, Riot, har nämligen tagit kontrollen över Drake själv, och han ämnar hämta några miljoner symbioter till till jorden och låta dem löpa amok. Och det måste ju stoppas.
Loser. Journalist. Dumpad. Pank. Tom Hardy. Vänta, Tom Hardy? Verkligen? Det blir snabbt uppenbart att den biffige hunken inte passar i rollen som nördig everyman. Han ser ut att kunna dunka ner skurkarna även utan Venoms hjälp, och det var nog inte riktigt meningen. Dessutom spelar han ofta över å det grövsta, vilket jag bara kan anta beror på undermålig regi. För han brukar vara utmärkt i det mesta. Kemin med fästmön Anne, som spelas av Michelle Williams, är också närapå obefintlig. Kanske ska sägas att de två inte får sådär övermåttans mycket hjälp av det styltiga manuset. Riz Ahmed, som var så bra i ”The Night Of”, spelar huvudskurken Carlton Drake, en karaktär så generisk att jag fick kolla upp hans namn i efterhand. Så blek är han. Rik finansman med gudakomplex går över lik för vad han tror är ett gott syfte, men blir i slutändan uppslukad av girighet och makthunger. Har vi inte hört det förut?
Filmen är också ganska ful. Mörk, skakig, hoppig. Boven i dramat skulle kunna vara den kassa konverteringen till 3D, som är helt meningslös och bara gör allt dunkelt, men även fotot lämnar mycket i övrigt att önska. När Venom och Riot slåss ser det ut som om någon har smetat slajm över bioduken och sedan givit över ansvaret för klippningen till en hyperaktiv praoelev. Jag trodde inte vi gjorde actionscener på det här sättet i vår post-”John Wick”-värld, men tji fick jag. Det är fanimig omöjligt att se vem som är vem eller vad som är vad ibland.
Positivt då? Det måste väl finnas något positivt? Ja, det gör det. Samspelet mellan Venom och Eddie är tidvis lyckat, och jag hade inte haft något emot att höra mer av deras halvt om halvt vänskapliga jargong. Tempot är det heller inga fel på. Filmen är nästan två timmar lång, men det är bara inledningen som sackar. Däremot är slutet ett saftigt antiklimax, så varning för det.
Sammanfattningsvis kan sägas så här; ”Venom” är felcastad, mörk, ful, generisk, oinspirerad, och innehåller skumma tonskiftningar från scen till scen. Venom själv, däremot, är en skoj filur som jag gärna hade sett mer av. Bara inte i den här filmen.