Ett gäng ungdomar med olika personligheter åker till en enslig stuga och blodbad inleds. Ja, premissen bakom filmversionen av spelet “Until Dawn” får kanske ingen att höja på ögonbrynen. Det interaktiva skräckspelet som såg dagens ljus 2015 är närapå kultförklarat i spelvärlden, mycket tack vare kombinationen av välskrivna karaktärer med nervkittlande spänning och skrämmande monster (så kallade wendigos).
I spelets roller (både röst och rörelser) hittade vi även skådespelare som Rami Malek, Hayden Panettiere och vår egna Peter Stormare. Till filmatiseringen har dock en rad förändringar skett, vilket gör att vi mer kan kalla den för en spin-off. Bland annat är både snö och berg borta, samt att det ungdomsgäng vi mötte i spelets värld har ersatts av fem nya karaktärer att lära känna.
I vår filmversion handlar nämnda blodbad om att våra fem vänner fastnar i en oturlig tidsloop där de blir mördade om, och om igen. Varje dag finner de själva ett dygn senare tillbaka i samma stuga, några sår rikare men livs levande och mycket förvirrande. Efter att timglaset vänts runt bjuder kvällen därefter på blodtörstiga bestar, kluriga ledtrådar och en desperat kamp att överleva till gryningen.
Vår skrämmande berättelse kan alltså på förhand liknas vid repetitiva “Happy Death Day” samt skruvade “Cabin in the Woods”. Den senare är en personlig favorit hos mig, därav att jag redan vid första trailer-titten höjde förväntningarna rejält.
Förutom att behöva tillgodose en och annan petig kritiker är det fler som på förhand haft åsikter om “Until Dawn”. På nätforum har fans av det ursprungliga spelet rasat mot valet att inte följa den historia som de är vana vid. En tangentbordskrigare jämförde till och med hädelsen med ifall de hade bytt både namn och yrke vid filmatiseringarna av “Harry Potter”.
Suck, säger jag, och önskar inget hellre än att de arga puristerna ska ha fel. Originella och nya historier bör trots allt premieras i en uppsjö av remakes, reboots och annat vi sett förut. Det vi får beskåda visar sig dock inte vara mer än en hyfsad slasher, som riskerar att kvickt falla ur minnet.
Skrämmande till en början – men saknar ett vasst avslut
Det finns vissa ljusglimtar även djupt nere i den mörkaste gruvan. Ett av filmens starkaste kort spelas i form av specialeffekterna.
Svenska David F. Sandberg är ju trots allt en van skräckregissör (“Lights Out”, “Annabelle: Creation”), som intressant nog ibland delar med sig av tips och trix kring effekter på sina sociala medier. Tillsammans med långtida producent-partnern tillika makan Lotta Losten finns det definitivt expertis på lager; ljussättning, smink och andra effekter är alla lika ruggiga.
Av moderna finskräckisar fyllda av artsy vinklar och talande tystnad syns inte ett enda oblodigt spår. Musiken dånar, ben krossas, inälvor väller ut – definitivt inget för den äckelmagade.
Men det krävs mer än bara effekter för att lyckas med skräck. Idéen med en tidsloop är kul, och ett tag ser det ut som att filmen hittar sin självironi i form av mer absurda och oväntade vis att dö på. Dessvärre är denna lycka kortvarig, för det föredragna sättet att skrämmas på verkar stavas jump scares i form av återvändande mördarfigurer.
Det höga tempot utan något egentligen nytt under solen leder dessutom till att filmens skrämselfaktor kraftigt avtar vid filmens avslutande, betydligt svagare del. Har du redan en ganska “tjatig” premiss i form av upprepade element så måste också kreativiteten i mitt tycke också dras till sin spets.
När en av karaktärerna utbrister: ”Vad är läskigare än att inte veta vad som kommer härnäst?” önskar jag att detta även hade avspeglat sig genomgående i vår berättelse. Det saknas en urladdning, galet inslag eller ytterligare ett knäppt monster för att hålla hela vägen in i kaklet.
Jag kan inte låta bli att fundera över hur det hade kunnat se ut ifall vi hade fått originalberättelsen i våra händer. Dess spännande butterfly effect-premiss hade säkerligen kunnat hitta sin plats även i filmens aningen mer statiska värld. Istället hamnar filmatiseringen av “Until Dawn” i ett otacksamt limbo där den inte riktigt fyller det älskade spelets stora skor, men där den heller inte lyckas helt och hållet att stå stadigt på egen hand.
”Until Dawn” har svensk biopremiär 25 april.
Läs också: David F. Sandbergs nya skräckfilm blev hans blodigaste: ”Slasher, body horror och gore”
Läs också: David F. Sandberg fick dödshot från arga DC-fans: ”Det är inte värt det”