Sex killar från Rottne utanför Växjö tog Sverige och Europa med storm under 00-talet, men efter nästan tjugo år tillsammans gick de skilda vägar. I upptakten till denna dokumentär om Sveriges mesta glamrockare The Ark får publiken följa med på två resor; en bakåt, med mycket arkivmaterial från bandets karriär, och en framåt, då en grupp medelålders, grånande pappor återvänt till sitt liv i strålkastarljuset och planerar en Sverigeturné i början av 2020-talet.
För den som inte känner till The Ark så kan de helt kort sammanfattas som ett oerhört populärt och inflytelserikt popband, med utpräglat glammig och showig estetisk framtoning, en karismatisk frontman tillika låtskrivare, och gänget bakom hits som It takes a fool to remain sane, One of us is gonna die young, The worrying kind, med flera.
Under höjden av sin karriär var de även på väg att erövra USA, när ett ogenomtänkt 9/11-skämt skapade stora rubriker, och kastade resolut ut bandet från den amerikanska musikbranschen. The Ark fick lära sig den hårda vägen att man inte skojar om sådana saker i en nation där dådet fortfarande kändes som ett öppet sår för många.
Medan bandets historik visas upp får vi en inblick i deras långa och djupa vänskap, där mycket tillit och omtanke ryms. Man blir även påmind om många av deras hitlåtar, och kastas ständigt tillbaka till en tid då det krävdes mycket mer än ett konto på sociala medier för ett band att hitta sin publik. The Ark spelade ihop länge innan det faktiskt lossnade, och de blev ett namn utanför sin lilla bubbla i Växjö.
Tyvärr är många sådana händelser lite slarvigt berättade här. Narrativet vill gärna glida omkring lite hit och lite dit, och ibland finns det en viktig detalj som publiken borde få veta som helt försvinner. Ett annat problem är att när det tas upp svåra saker så saknas en tillräcklig djupdykning i dem.
Något som får en del plats är frontmannen Ola Salos komplexa relation till Gud. Som prästbarn var religionen inte något han bara kunde låtsas som att den inte existerade, och med den växande känslan av att vara annorlunda försökte han navigera kring tro och icke-tro redan i unga år. När musiken dök upp i hans liv blev den en gyllene medelväg mellan hedonism och gudstro. Det här är tveklöst det mest intressanta spåret i dokumentären, och något jag som åskådare önskar att se fördjupat ytterligare.
Spretigt men hjärtligt
Någonstans efter att den amerikanska drömmen krossats och ett Melodifestivaldeltagande inte ledde till europeisk seger tog allt slut, när glädjen och kärleken till både musiken och varandra helt enkelt inte räckte till längre. Sex musikaliska smålänningar tog farväl av varandra, utan att veta om de någonsin skulle spela ihop igen. Lyckligtvis för deras många fans blev saknaden efter varandra och den eufori som musiken ger för stor, och deras reunionturné 2022 visas upp med både ömhet och lycka.
Ola Salos kändisskap genom åren tas upp som ett visst irritationsmoment inom delar av bandet, samtidigt som Salo paradoxalt nog är den som också får ta mest plats i dokumentären. I egenskap av bandets låtskrivare känns det naturligt att få höra en del från just honom, men även här slarvas det med att visa något viktigt, nämligen musiken. Den spelas flitigt genomgående, men man önskar att exempel på Salos erfarenheter såsom de speglas i hans musik hade presenterats bättre.
Det genomgående problemet för filmen är just att inte gå på djupet tillräckligt, och att inte renodla. Det spretar och skrapas på ytan, men som tur var är den ytan både glittrig och värmande. Att detta är ett kärleksfullt porträtt är omöjligt att missa, och regissören Martin Sandin har mycket riktigt själv vuxit upp i Växjö med The Arks musik.
De finaste stunderna är de mellan bandets medlemmar, när de tar hand om varandra och skojar som bara riktiga vänner kan. Känslan av samhörighet och kamratskap speglas av att det endast är bandet själv som intervjuats – inga närstående, fans, vänner, fiender eller experter har ombetts att uttala sig.
Det här greppet hade kunnat ge en ökad närhet, men tyvärr går den till stor del förlorad av att man som publik saknar en djupare kontakt och en tydligare bild av vilka alla är som individer. Faktum är att ingen presenteras alls, vi kastas bara rakt in i deras liv som band, och är man inte ett fan av The Ark blir detta onödigt rörigt.