”The Echo Chamber” var en av filmerna jag sett mest fram emot i Venedig. Det visade sig vara ett segt pekoral och jag är fortfarande sur.
Det börjar med en överdos. Leo (Luca Marinelli) ligger livlös i sitt stora hem i London när hans flickvän Anne (Alicia Vikander) hittar honom. Han överlever, hamnar på rehab och försöker så småningom hitta tillbaka till ett liv utan droger. Förhållandet med Anne är däremot över. Typ. För hon fortsätter att återvända till hans lägenhet när han inte är där.
Tillbaka från rehab återupptar Leo även arbetet med Ava (Susan Sarandon), en legendarisk sångerska som efter många år borta från rampljuset ska spela in ett nytt album. Men bakom hennes comeback finns en historia präglad av sorg och förlust.
Bertoluccis sista manus
”The Echo Chamber” bygger på det sista manus Bernardo Bertolucci skrev före sin död 2018, tillsammans med Ilaria Bernardini och Ludovica Rampoldi. Nu har Andrea Pallaoro filmatiserat det.
Bertolucci känns ändå närvarande. Precis som i ”Sista tangon i Paris” (1972) och ”The Dreamers” (2003) finns här kroppen, begäret, makten och människor som både älskar och förstör varandra. Gränsen mellan omsorg och kontroll suddas ut och kärleken blir ännu ett beroende. Spännande teman i en bra film. Här blir det mest trams.
Ett vackert fängelse
Nästan hela filmen utspelar sig i Leos hem, som gradvis förvandlas från bostad till ett slags mentalt landskap. Det nästan kvadratiska 4:3-formatet trycker ihop rummen och förstärker känslan av instängdhet. Diego Garcías foto är mörkt och dovt, med skuggor som sluter sig kring människorna och gör den stora lägenheten klaustrofobisk. Karaktärerna ramas ibland in av dörröppningar, fönster eller duschkabinen, så att själva bilden tycks hålla dem fångna.
Pallaoro låter allt ta väldigt lång tid. Tystnaderna breder ut sig medan kameran står still och dröjer sig kvar vid blickar och kroppar där varje sekund förväntas bära på en enorm vikt. Knappt någon gör det.
Han tar också fasta på det mest sentimentala ur den italienska filmtraditionen. Lidandet är stort, symboliken tung och känslorna ska göra ont. När allt laddas med samma gravallvar förlorar det till slut sin kraft. ”The Echo Chamber” vill så förtvivlat gärna vara vacker, sorglig och betydelsefull att den misslyckas kapitalt med något betydligt enklare: att vara en film värd att se.
Vikander och Marinelli gör så gott de kan
Luca Marinelli och Alicia Vikander är båda bra, men de har inte särskilt mycket att arbeta med. Han hittar sårbarheten i en självömkande och stundvis osympatisk Leo, medan Anne framför allt tycks existera i relation till honom. Hon ska hjälpa, vårda och rädda, men smyger också oförklarligt runt i hans lägenhet.
Det finns något obehagligt i henne som Vikander lyckas få fram, men filmen ger henne aldrig någon egen agenda. Hon blir mer en funktion i Leos berättelse än en egen karaktär.
Susan Sarandon har en mindre roll men desto större närvaro. Hon tillför både värme och en välbehövlig kontrast till den betydligt mer dysfunktionella relationen mellan Leo och Anne.
Men herregud vad segt
Här finns ett drama om medberoende, missbruk och människor som inte förmår släppa taget. Men Pallaoro kapslar in det så omsorgsfullt att det nästan kvävs. ”The Echo Chamber” är inte bara långsam. Den är bedövande tråkig.
Jag tappade på riktigt en kontaktlins mitt under filmen. Det var som om mitt öga helt enkelt hade fått nog och bad om nåd. Jag kämpade vidare med det andra, bara för att bli ännu mer irriterad.
Mot slutet kommer en vändning som egentligen inte är någon vändning alls, utan snarare känns som ett försök att pressa fram ännu mer tragedi. Det som är tänkt att vara förkrossande blir nästan lustigt i all sin konstruerade misär.
Trots bra skådespelarinsatser går ”The Echo Chamber” till slut under i leda, upprepningar och en alldeles för lång speltid. Två timmar i denna ekokammare känns som 20. Jag vill ha tillbaka allihop.
Snabbfakta om ”The Echo Chamber”
- Regi: Andrea Pallaoro
- Skådespelare: Luca Marinelli, Alicia Vikander, Susan Sarandon, Ann Akinjirin, Peter Coonan och Aomi Muyock
- Genre: Drama, romantik
- Land: Italien, Belgien
- Speltid: 123 minuter
- Världspremiär: 6 september 2026 på Venedigs filmfestival
- Svensk premiär: Inte bekräftad
