På ytan är ”Warfare” en triumf. Det är 90 uppslukande och trovärdiga minuter om ett smärtsamt minne.
Hela filmen bygger på en verklig upplevelse som regissören Ray Mendoza var med om under Irakkriget – inget har rörts om för filmiska överdrifter. Är man sugen på att uppleva en dag med ett Navy SEAL-team inuti ett ockuperat hus i Ramadi, Irak 2006 finns ”Warfare” där för att leverera.
Men när bullret väl lagt sig är det svårt att inte se tillbaka på helheten och förbryllat fråga sig: vad var egentligen poängen?
Detta är, naturligtvis, helt medvetet. ”Warfare” har inget intresse av att dekorera soldaterna med karaktärsdrag eller bakgrundshistorier. Det finns ingen karaktärsutveckling eller perspektiv på kriget. Vi har ingen aning vilka de är eller vad som motiverar dem att göra det de gör. Det här är bara det som händer och ingen av soldaterna ifrågasätter det. Inte ens när en irakisk civil skriker dem rakt i ansiktet: ”varför!?”.
Det är utan tvekan ett intressant experiment. En tekniskt felfri återskapning av verkliga händelser, helt utan typiskt Hollywood-dramatik. Men konsekvensen blir att ”Warfare”, för det mesta, saknar personlighet. Många karaktärer flyter ihop till anonyma soldater och utan struktur eller riktning känns det aldrig som att vi är på väg någonstans. Det är en rad skickligt iscensatta scener som tillsammans inte åstadkommer mer än att kunna säga att det hände på riktigt, något som filmen bankar in i epilogen.
Filmens andra regissör är Alex Garland, som förra året skildrade en grupp krigsjournalister i den fiktiva ”Civil War”. Även där kunde man anklaga Garland för att fega ur med filmens politiska kontext. Vad tycker den brittiska regissören och manusförfattaren faktiskt om världen idag?
Men ”Civil War” handlade om journalisternas konflikt med att vara opartiska budbärare samtidigt som de bevittnar en våldsam och orättvis verklighet med egna ögon. Karaktärernas kamp med att ignorera all politisk kontext blev i sig en egen typ av politiskt uttalande.
Till en början är det svårt att inte dras med i ”Warfare” och dess liknande ton. En utdragen scen där en prickskytt håller siktet mot civila vuxna och barn är kuslig att titta på. Men utan karaktärer kommer ”Warfare” inte undan sina brister på samma sätt som ”Civil War”. Efter ett tag saknas spänning och en anledning att bry sig.
På grund av hur de riktiga soldaterna porträtteras i epilogen är det också svårt att veta om Garland och Mendoza faktiskt förstår vad det är de har visat oss i 90 minuter. Den irakiska familjen, vars hus blir fullständigt decimerat av de amerikanska ockupationen, blir naturligtvis en eftertanke.
Men som sagt, det är extremt skickligt utfört. Ljudmässigt är det Oscarsklass, även om jag inte har några förväntningar om att akademin faktiskt kommer att hedra produktionen när filmåret väl är över. Hela ensemblen, med bland andra Will Poulter (”Midsommar”) och Charles Melton (”May December”), är galet trovärdiga i militäruniformerna. Det finns inget ont att säga vad gäller hantverket.
I slutändan är det dock bättre att se ”Warfare” som en teknisk övning än som en engagerande film. Sekvenser som borde vara kolossalt spännande tappar kraft på grund av filmens begränsande form. Scener som enkelt kunnat utveckla den irakiska familjen lämnas istället i bakgrunden, förlorad i filmens envisa meningslöshet.
Det är ett ambitiöst experiment som delvis lyckas, men efter ett tag behövs det något mer. Nu tror jag ändå att både Mendoza och Garland förstår det.