Senast tog det nästan 20 år innan vi fick återbesöka den apokalyptiska värld Danny Boyle skapade i ”28 dagar senare”. Nu har det knappt gått ett halvår sedan Boyles ”28 Years Later”, och vi får redan fortsättningen i denna direkta uppföljare.
Sist vi lämnade vår tonåriga överlevande hjälte Spike (Alfie Williams) stötte han på ett gäng bisarra zombieslaktare i träningsoveraller och blonda peruker, ledda av den karismatiske men skruvade Sir Lord Jimmy Crystal (Jack O’Connell).
Psykotiska satanister
Det visar sig att Jimmy (inspirerad av sexualförbrytaren Jimmy Savile) och hans följe är psykotiska satanister som värvar en motvillig Spike och ger sig ut för att hitta andra överlevare som de kan offra på värsta tänkbara sätt.
Samtidigt upptäcker den gamle allmänläkaren Dr. Ian Kelson (Ralph Fiennes, även han från förra filmen) att han kan tämja, kommunicera med och kanske till och med bota den infekterade, hulkande alfahannen Samson (Chi Lewis-Parry).
Nia DaCosta (”Candyman”-rebooten, ”The Marvels”) har denna gång tagit över registolen från Boyle, som här nöjer sig med producentrollen. Det känns som en god idé, då den sistnämnda gick lite vilse bland goda men pretentiösa ambitioner i fjolårets föregångare.
Alex Garland, som skapade franchisen tillsammans med Boyle, står dock återigen för manuset. Hans ständigt växande idéer om människans mörka sidor och desperata handlingar matchar väl DaCostas vassa och kompromisslösa regi.
Fokus på mänskliga monster
Filmen tar ett ännu större steg åt sidan från franchisens vilda zombies och fokuserar i stället på människan som monster — vars perspektiv och empati raserats av all död och misär runtomkring.
Här är O’Connell, som sektledare med storhetsvansinne, betydligt mer skrämmande än de blodtörstiga bestar som löper runt i skogen. Han är den typen av vidrigt kräk som låter sina hjärntvättade undersåtar göra skitjobbet medan han själv upprepar påhittat religiöst nonsens.
Inledningsvis är det oklart om antagonisten är en verklighetsfrånvänd knäppskalle eller en slug opportunist som gömmer sig bakom stora ord och hård attityd. Här kommer O’Connells etablerade talang verkligen till sin rätt.
Den irländska skådespelaren utmärkte sig i fjol som lömsk vampyr i braksuccén ”Sinners”. Här bevisar han att han med subtila men effektiva medel kan variera skurken vi älskar att hata — en figur vi vill se straffas så snart som möjligt, men som filmen samtidigt vore betydligt tommare utan.
Han matchas inte oväntat av Fiennes, som återigen lyckas ge sin excentriska ensamvarg mänsklighet utan att förvandla honom till en knasboll. Tacksamt nog får han denna gång ännu mer sällskap av Lewis-Parry, som även han återvänder.
Alfahannen Samson stjäl nästan showen
Den muskulöse britten har tidigare skymtat förbi i ”Gladiator II” och ”The Running Man”-remaken. Här hotar han nästan att stjäla showen från Fiennes med en närapå replikfri prestation som Samson — ett monster som med stirrande ögon långsamt börjar närma sig mänsklighet igen.
I slutändan är detta en film om just människor snarare än monster. Den skiljer sig därmed tydligt från de andra filmerna i serien, trots att vi fortfarande befinner oss i samma universum. Musiken av Oscarsvinnaren Hildur Guðnadóttir (”Joker”) bidrar effektivt till stämningen.
Medan den ena sidointrigen handlar om vår mer våldsamma natur bultar filmens hjärta desto tydligare i den varma berättelsen om vänskapen mellan Kelson och Samson. Det finns något hjärtevärmande, nästan rart, i scenerna där de beundrar utsikten eller till och med dansar (!) tillsammans.
Övriga skådespelare är minst lika bra, särskilt Erin Kellyman (”The Falcon and the Winter Soldier”) som den mer sympatiska medlemmen i Jimmys sekt. Tyvärr hamnar Williams hjälte, som var en tydligare protagonist i förra filmen, i skuggan av sina äldre motspelare. Spikes resa reduceras därför till något av en sidointrig.
Ljuvligt fyrverkeri till final
Filmen fungerar som bäst när den undviker blod och jump scares, vilka stundtals blir distraherande. När berättelsen tappar tempo mot slutet bjuds vi dock plötsligt på ett ljuvligt fyrverkeri till final — som inte bör avslöjas här — med Fiennes i fantastisk toppform.
Filmens användning av 1980-talsmusik känns nästan ännu mer hopplöst nostalgisk än i ”Marty Supreme”. Infektionen startade i början av 2000-talet, så varför spelar Fiennes envist musik på vinyl?
Och trots det kära återseendet av en bekant skådespelare är vi nog många som gärna tar en paus från dessa epiloger — liksom i ”28 Years Later” — som ständigt retar publiken med löften om ännu en uppföljare.
Men det är detaljer som går att leva med. Filmen är om något ännu ett bevis på att DaCosta är ett namn att räkna med när det gäller att blanda mänsklig tragedi med subtil humor och äckeleffekter — om än något mindre motiverade här.