Hans Alfredson. Det namnet kommer med all sannolikhet att få de allra flesta att spontant tänka på alla skratt som han gett oss som ena halvan av komikerduon Hasse & Tage. De gav oss klassisk komedi i film- och revyform under 60, 70- och 80-talen. Politiken fanns alltid där, men det roliga dominerade.
Allt de gjorde tillsammans och på egen hand gavs ut av deras bolag AB Svenska ord. När Hasse var den som regisserade så var tonfallet mörkare och den här filmen är det mest kända exemplet på det. Här tar den tunga dramatiken över helt och den politiska kommentaren överger den lekfulla satiren till förmån för renodlad blodtörst.
Hans Alfredson skrämmer
Att kalla den här skildringen av fattigdom och förnedring känslomässigt brutal är en rejäl underdrift. I ett manus baserat på ett kapitel i hans egen roman ”En ond man” från 1980 släpper Alfredson fram allt personligt ursinne på hur kapitalismen sparkar på de ekonomiskt utmärglade. Berättelsen må utspela sig på 30-talet, men känns relevant även idag.
Boktitelns onde man är en fabrikör vid namn Höglund. Han styr med järnhand i en skånsk trakt. Hans sadism är obeskrivligt vidrig när han njuter av makten att plåga sina medmänniskor. Alfredson själv spelar rollen med skrämmande inlevelse och hans förakt för den typ av monster som han gestaltar är tydligt.
Livsglädje lyser upp i misären
Intensiteten i Stellan Skarsgårds närvaro framför kameran är omöjlig att värja sig mot. Han raderar mentalt och fysiskt helt gränsen mellan sig själv och karaktären som han spelar. Jag vågar påstå att hans porträtt av den hånade Sven, vars öknamn i socknen är ”Idioten” på grund av hans gomspalt, står sig som en av filmhistoriens bästa prestationer någonsin.
När Svens mor dör så blir han gratis arbetskraft på Höglunds gård och väldigt snart offer för sin grymme husbondes sviniga behandling. Vissa scener gör outhärdligt ont att se. Mitt i misären blir den rullstolsbundna Anna (Maria Johansson) och hennes orubbliga livsglädje Svens ljus i mörkret. Deras relation är enormt rörande skildrad.
Inledningen hypnotiserar
Rytmen i berättandet är rapp och stannar sällan kvar i några scener längre än absolut nödvändigt för att driva framåt. Speciellt mot slutet skyndas det på för mycket. Det hade räckt med någon kvart i tillägg på speltiden för att ge aningen mer substans till vissa viktiga biroller och bygga ännu mer kraft inför den välkända finalen.
Jag hade gärna velat ha mer av den atmosfär som den mäktiga inledningen etablerar. Kameran dröjer länge på ett landskap blekt och realistiskt belyst. Majestätisk opera dånar ur högtalarna medan en bil kör mot kameran från fjärran och tillåts att få gott om tid på sig att nå oss. Det är hypnotiskt att uppleva.
Ett budskap som aldrig går ur tiden
Det här är som helhet närapå ett mästerverk och jag vill hylla de poetiska ögonblicken extra mycket. Svens euforiska fantasier om änglar och hans drömska visioner blir högklassig filmkonst. När allt detta möter verkligheten i den avslutande konfrontationen med ondskan får vi ikoniska bilder laddade med stark symbolik.
”Den enfaldige mördaren” är ett respektingivande verk. Guldbaggarna som den fick för Bästa film, Bästa regi och Bästa manliga skådespelare till Skarsgård hamnade i helt rätt händer. Det är dessutom en viktig film med ett humanistiskt budskap som aldrig går ur tiden.
Snabbfakta om ”Den enfaldige mördaren”
Regi: Hans Alfredson
Skådespelare: Stellan Skarsgård, Hans Alfredson, Maria Johansson, Per Myrberg, Gösta Ekman m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1 timme 48 minuter
Finns på: SVT Play (till 10 sep)
Biopremiär: 12 februari 1982
MovieZines betyg: 4:/ 5