Ett ensamt barn i fara. En röst i telefonen som enda kommunikation. En desperat kamp mot klockan för att rädda ett oskyldigt liv. Oscarsnominerade ”Hind Rajab – rösten från Gaza” skildrar ett skrämmande ögonblick ur verkligheten på ett enkelt men djupt obehagligt sätt.
Filmen bygger på det extrema verkliga materialet från januari 2024, då den sexåriga palestinska flickan Hind Rajab fastnat i en bil i Gaza, omgiven av döda familjemedlemmar. Via ett telefonsamtal till en nödlinje försöker hon få hjälp av Palestinska Röda Halvmånen, vars medarbetare gör allt i sin makt för att hitta och rädda henne.
Regissören och manusförfattaren Kaouther Ben Hania använder riktiga inspelningar av Hinds röst genom hela filmen, medan skådespelare iscensätter insatspersonalens försök att koordinera en ambulans i en kaotisk krigszon.
Att kriget mellan Hamas och Israel i Gaza är en av världens mest uppmärksammade konflikter märks inte minst i filmkulturen. I fjol Oscarsbelönades dokumentären ”No Other Land”, som skildrade palestiniers erfarenheter genom autentiskt bildmaterial.
Denna spelfilm tar dock en annorlunda, nästan unik riktning genom att blanda dramatiserade scener med verkligt ljudmaterial. Det är ett djärvt grepp som både hyllats och ifrågasatts. Visst ger det en extra emotionell tyngd att höra en tragedi utspela sig i realtid genom en liten flicka som gråter och ber om hjälp. Samtidigt hade det lätt kunnat bli rent provokationssökande och exploaterande.
Men vi får aldrig se några iscensatta – eller verkliga – bilder från Rajabs situation. I stället följer filmen personalen på larmcentralen som frustrerat försöker få hjälparbetare till platsen.
Här möts moral och medmänsklighet av rutiner och regelverk. När det gäller ett så farligt område blir frågan större än att rädda ett enskilt liv – inget är svart eller vitt. Hjälplösheten smittar från människorna i filmen till publiken.
Samtidigt väcks tänkvärda frågor om sentimentalitet och känslomässig manipulation. Medan vissa viftar med fotografier av offer, poängterar chefer vikten av att följa protokoll. Det är ett enkelt men desto mer effektivt upplägg som engagerar och väcker både vrede, förtvivlan och sorg.
Bristen på våld i bild gör upplevelsen, genom den begränsade miljön och den minimalistiska ljuddesignen, till en psykologisk prövning med fokus på maktlösheten snarare än ren action.
Filmens framgång – från en 20 minuter lång stående ovation i Venedig till en rad priser, inklusive den senaste Oscarsnomineringen – är ett tydligt tecken på att detta är en film som dröjer sig kvar länge.
Det är också ett tecken på att Ben Hania – som nu är den enda arabiska filmregissören med tre Oscarsnomineringar – är en filmskapare att hålla ögonen på. ”Hind Rajab – rösten från Gaza” är en viktig men tung film. Du bör se den – men var beredd på att chockas, gråta och lämna salongen med en stor klump i halsen.
”Hind Rajab – Rösten från Gaza” har svensk biopremiär den 30 januari.