Wall Street-höjdaren Eric flyter stillsamt fram på New Yorks gator. Genom fönstren på sin överlyxiga limousine tar han uttråkat in världen och människorna utanför. Just idag går det extra segt, presidentens kortege är i stan och en känd rappare har dött. Två orelaterade händelser som bara blir början på hans fall. En lång och självdestruktiv eftermiddag tar sin start, när allt han ville ha var en klippning.
Trots ”Falling Down”-vibbarna är handlingen som David Cronenberg bjuder på en rak och okomplicerad sådan, men det gäller att spetsa öronen för allt händer i dialogen. Häri ligger filmens originalitet, och också dess stora svaghet.
Karaktärerna i ”Cosmopolis” lägger fram pseudo-djupa repliker som ofta låter som om de själva inte riktigt förstår dem (gäller särskilt Sarah Gadon, som snart även dyker upp i Cronenberg Jr:s skräckis ”Antiviral”). Samtidigt som de går runt som snygga avatarer i en Matrix-värld, där något hela tiden känns lite feljusterat och artificiellt. Det är långt ifrån de Manhattan-vyer vi är vana vid. Kameran lämnar sällan limousinen, den håller oss kvar i ett mikrokosmos där det känns som att allt kan hända. Flera kända ansikten hoppar in och ut på vägen, alla vill de diskutera pengar, makt, konst, sex, och girighet.
De hade gärna fått stanna längre: Jay Baruchel, Juliette Binoche, Mathieu Amalric med flera får orättvist nog bara en varsin scen i Robert Pattinsons stora eldprov.
Och precis som ”Cosmopolis” inte är den film man väntade sig efter ”A Dangerous Method”, är vampyrpojken inte det självklara namnet för att bära upp ett så pass komplex roll. Hans känsloyttringar är bara snäppet fler än i valfri ”Twilight”-film, och det gör lite ont att tänka på vad andra, skickligare talanger i hans ålder hade kunnat åstadkomma i rollen. Vad exakt Cronenberg ser i pojken är inte helt tydligt.
”Cosmopolis” kan vara en rätt fascinerande historia om man är på det humöret. Mer analytiskt lagda hardcore-cineaster kommer ha julafton med att tyda alla metaforer och söka efter dolda budskap i Erics olika möten. Kanske hittar de nivåer jag missat, och det är fine. Själv blir jag bara trött när Cronenberg så osmidigt trycker ner sina budskap och idéer i halsen på sin publik. Det ges få utrymmen till egna reflektioner och tolkningar. Pengar är roten till allt ont, vi lever i en hemsk och girig värld, och så vidare. Det kan stämma. Men det ger mig absolut ingenting att se en hel film som bara vill konstatera detta.
”Cosmopolis” hade kunnat vara en mer konventionell thriller, och därmed säkert också försvunnit i mängden. Istället går regissören på en mer experimentell linje, som gör den till en unik film – det får man ge honom – men också en film som inte kommer att tilltala alla.
