Rumänske regissören Cristian Mungiu vann Guldpalmen 2007 med ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar”. Nu har han tagit hem en andra med sin lågmälda film, vars yta döljer en betydligt mörkare berättelse om misstro, kulturell rädsla och människor som allt mer sluter sig i sina egna bubblor.
”Fjord” utspelar sig i en liten by i Norge där vi får följa ett norsk-rumänskt invandrarpar, spelade av Renate Reinsve och Sebastian Stan. Deras familj välkomnas först med öppna armar, men de hamnar snabbt i konflikt med det progressiva samhället på grund av sina starkt konservativa kristna värderingar. Det som först verkar vara små kulturella skillnader växer snart till något mycket större. Och när parets tonårsdotter upptäcks med blåmärken startas en utredning från socialtjänsten som snabbt blir till en större juridisk, men också politisk process.
Omöjligt att välja sida
Det går inte att säga vem som har rätt eller fel här. Såklart är barnaga helt fel, men är det rätt att ta en barnskara, inklusive en baby från föräldrarna vid bara misstanke? Jo, kanske. Eller kanske inte. Dessutom är det inte klarlagt att blåmärkena orsakats av föräldrarna. Men ändå, inte ens en dask på rumpan är ok, varken i lag eller annars. Samtidigt, att slita en baby ur sin ammande moderns famn, vari finns humaniteten i det? Funderingarna som uppstår och går åt alla möjliga håll gör “Fjord” annorlunda och just därför smått briljant. Filmen dissekerar samtidens sociala sammandrabbningar utan att göra det enkelt för publiken att välja sida. Mungiu ger aldrig några enkla svar, istället bygger han upp en nästan klaustrofobisk osäkerhet, där varje blick, tystnad och missförstånd får enorm tyngd. Alla vuxna verkar övertygade om att just de försvarar det rätta, vilket orsakar en provocerande dragkamp även i mig. Jag är inte helhjärtat för någon och istället emot mycket, men vet samtidigt inte vad jag anser vara rätt eller fel här.
Familjens sönderfall ger i ett större perspektiv en bild av ett Europa, och kanske en hel värld, där människor allt oftare drar sig undan varandra och fastnar i egna föreställningar. Genom personliga motsättningar skildras ett samhälle präglat av växande polarisering, fruktan och en allt djupare skepsis mot människor som tänker eller lever annorlunda. Filmen är väldigt aktuell i en tid där ideologiska klyftor ges allt större utrymme.
Sebastian Stan ser ut som David Dencik
Sebastian Stan och Renate Reinsve är fantastiska både enskilt och tillsammans. De är ofta återhållsamma i sitt agerande och låter istället frustrationen och rädslan ligga och liksom koka under ytan. Det är stundvis smärtsamt att följa den instängda desperationen, men deras fromma framtoning ger karaktärerna trovärdighet. Jag måste skamset erkänna att jag inte visste så mycket om detta i förväg och väntade därför rätt länge på att Stan skulle dyka upp. Sedan fattade jag att David Dencik-lookaliken hela tiden varit han. Stan agerar så kontrollerat att det skymmer helt honom själv. Jag är grymt imponerad av prestationen som trots stelt yttre hela tiden lyckas förmedla en undertryckt förtvivlan och ilska.
Frostigt drama
Den norska fjordmiljön är perfekt som kuliss för detta frostiga drama. Landskapet är väldigt vackert men känns samtidigt förrädiskt. Kylan och de bokstavliga gapen som fjordarna formar i omgivningen skapar en känsla av distans även mellan människorna, men också mellan de två sidorna av sanningen som här framställs.
“Fjord” kryper långsamt in under huden och lämnar efter sig en känsla av oro som är svår att skaka av sig. Det här är en djupt olustig men också helt fantastisk filmupplevelse och en mycket värdig Guldpalmsvinnare.