Det har gått 32 år sedan den katastrofala filmatiseringen av ”Street Fighter” kom 1994. Filmen, med Jean-Claude van Damme i spetsen, har sedan dess blivit något av en kultklassiker, känd för att vara så dålig att den numera är ren underhållning.
Kanske är det därför hög tid att försöka igen. Regissören Kitao Sakurai tar sig an spelklassikern med dagens CGI-teknik och ett betydligt modernare filmspråk. Det borde passa den här världen bättre än vad 90-talets förutsättningar gjorde.
Tillbaka till 90-talet
90-talsnostalgin och estetiken har verkligen fått ta plats här. Kläder, bilar, musik och andra popkulturella referenser för oss tillbaka till MTV-eran och sätter färg på en värld som har en hel del gemensamt med både tv-serien ”Miami Vice” och spelserien ”Grand Theft Auto”.
Lekfullheten och humorn kommer framför allt till uttryck genom berättelsens två huvudpersoner, Ken Masters (Noah Centineo) och Ryu (Andrew Koji). De gamla vännerna har glidit allt längre ifrån varandra sedan deras mästare och mentor dödades.
Kvar finns en minst sagt komplicerad och destruktiv ”vänskap”, där de båda knappt kan se varandra i ögonen utan att ryka ihop och börja slåss.
Samtidigt förbereds en ny, stor fightingturnering. Den sociopatiske Lord M. Bison (David Dastmalchian) försöker samla världens främsta kampsportare till evenemanget. Hans egentliga plan är dock att suga åt sig Ryus unika krafter för att själv bli ännu starkare och farligare.
Ryu besitter nämligen den så kallade Hado-kraften, en energi som han kan framkalla genom ilska och hat. Med hjälp av den kan han också utföra sin klassiska specialattack: Hadouken!
Men Ryu är inte den ende som måste försvara sig mot den girige M. Bison. Polisagenten Chun-Li (Callina Liang) har nämligen också en gås oplockad med galningen. Hon låtsas vilja ansluta sig till honom, men hennes egentliga mål är att hämnas sin far, som Bison brutalt mördade när hon var barn.
”Yatta!”
”Street Fighter” hade lätt kunnat bli ett självupptaget porträtt av ett gäng narcissistiska egon som bara vill slåss och skrika åt varandra, många av dem drivna av personliga vendettor och hämndbegär.
Lyckligtvis har Sakurai och hans team vävt in tillräckligt mycket färgstark humor och självdistans för att undvika den fällan.
Alla skämt träffar inte lika hårt som slagskämparnas slag och sparkar, men som lättsam underhållning fungerar det ändå för det mesta bra.
Handlingen och tematiken är förstås lika ytliga och enkla som i vilket tv-spel som helst från 90-talet. Eller för den delen dagens Marvel-filmer. Det handlar om hämnd, öga för öga och tand för tand. Och dessutom en rejäl dos narcissistiskt självförhärligande.
Men det är ju knappast för handlingens skull man ser en film som ”Street Fighter”. Det är karaktärerna man vill åt.
Och här har filmskaparna faktiskt lyckats bra med att få med de flesta av spelens välkända figurer. Vissa får mer utrymme än andra, vilket är ett klokt grepp. På så sätt kan vi koncentrera oss på några av dem, medan andra mest fungerar som färgstarka inslag i bakgrunden och får göra sina inhopp då och då.
Balrog (50 Cent) och Blanka (Jason Momoa) är två sådana exempel. Den sistnämnde är ett resultat av Lord Bisons storhetsvansinne, skapad i hans eget laboratorium för att slåss på hans sida.
Andra karaktärer, som Vega, Guile, Dhalsim och Cammy, får dessvärre betydligt mindre utrymme.
Och just det faktum att vi inte får se mer av deras speciella stridstekniker är en av filmens brister. Att exempelvis gå miste om mer av Cammys karakteristiska spiralattack, med de långa flätorna flygande efter henne, är en liten besvikelse.
Man måste vara med på leken
”Street Fighter” är förstås rena rama tramset, och för att få ut mesta möjliga av filmen gäller det att vara med på leken.
Som speladaption känns den bättre än mycket annat vi har sett genom åren, inklusive årets ”Mortal Kombat 2”.
Styrkorna ligger den här gången i ett påkostat utförande som aldrig känns alltför billigt eller sunkigt, en humor som fungerar tillräckligt bra, en medryckande stil och en uppenbar hängivenhet till hela speluniversumet.
Filmen blandar dessutom in animation, bland annat i återblickarna. Det fungerar också bra, inte minst eftersom scenerna för tankarna till japansk anime – en kultur som spelserien från Capcom också har sina rötter i.
Tyvärr är årets filmversion så blodfattig att till och med tv-spelen framstår som brutalare. För att hålla åldersgränsen på 11 år visas inte en enda bloddroppe. I det avseendet är ”Mortal Kombat”-filmerna betydligt vuxnare, råare och brutalare.
Å andra sidan blir ”Street Fighter” därmed mer serietidningslik och tramsig. Här är det leken, effekterna och humorn som står i centrum, snarare än ett nattsvart och självupptaget allvar.
Det här är förstås inget mästerverk, men filmen har en tydlig kärlek till sitt ursprungsmaterial och en tuff, lite ruffig inramning som smittar av sig på publiken.
Och det lär glädja fansen, förutsatt att man tar filmen för vad den är – retrodoftande, campy trams.