Dinosaurie vrålar rawwwr rawwwr. Det må låta barnsligt, men det är det jag förväntar mig när jag ser en Jurassic World-film. Jag har gett upp på djupt emotionellt tematiska eller genuint skräckinjagande narrativ. Mina förväntningar är låga, och som den dinosaurie-älskare jag på djupet är, så njuter jag av att helt enkelt se dem på storskärm.
Vad tyckte jag då om ”Jurassic World: Rebirth”? Den har ju ändå dinosaurier. Frågan är om det räcker denna gången.
Vad händer egentligen?
Jag bor numera i Los Angeles och bestämde mig för att gå på AMC:s (i princip deras version av Filmstaden) så kallade “Screen Unseen” där man kan se en slumpvald film utan att veta vilken det är. Fördelen är att filmen inte har haft premiär än. Och häromdagen blev det alltså den senaste i ”Jurassic Park”-universumet. Min reaktion likväl som publikens var positiv, vilket den ändå fortsatte att vara under filmens gång. Ett antal skratt fick man med sig hem, även om jag hade önskat en mer nagelbitande intrig.
“Jurassic World: Rebirth” utspelar sig fem år efter förra filmen “Jurassic World: Dominion” när de flesta dinosaurier har dött ut eftersom de inte kan leva i jordens klimat. Däremot lever de fortfarande vidare vid särskilda områden runt ekvatorn. Zora Bennett (Scarlett Johansson) – en militär agent – blir anställd av ett läkemedelsföretag som tror att dinosaurie-DNA kan rädda människor från hjärtproblem.
Med en paleontolog och Zoras vän Duncan beger de sig ut för att fånga de tre största varelserna – en från havet, en från land, och en från skyarna. På vägen räddar de en familj ute på semesterresa. Ön de alla landar på har däremot flertalet muterade dinosaurier…
Rafflande musik och stabila skådespelarinsatser
Om vi börjar med det positiva så bör musiken av Alexandre Desplat nämnas. Även om John Williams Jurassic Park-motiv överanvänds som alltid (”Dominion”, jag kollar på dig), så är Desplats tillägg märkbara.
Överlag försöker “Rebirth” inte anspela alltför mycket på föregående filmer, vilket är till dess fördel. Berättelsen är inte fylld till bredden av fan-service, även om det exempelvis finns en kort scen med en Dilophosaurus. Därtill finns det som alltid en T-Rex scen, denna gången när familjen försöker fly från den i en gummibåt. Lite intressant fakta är att denna scen återfinns i Michael Crichtons Jurassic Park-roman från 1990.
Det är helt nya karaktärer denna gången, med bara ett antal små påskägg till de föregående, såsom att paleontologen Dr. Henry Loomis (Jonathan Bailey) studerade under Alan Grant. Pappan Reuben Delgado (Manuel Garcia-Rulfo) är ett fantastiskt tillskott vars karaktär uttryckte dynamiska känslor och porträtterade en intressant utveckling.
Hans dotter Isabellas skådespelerska Audrina Miranda gör en fantastisk insats som känns såväl realistisk som medryckande. Detsamma gäller för Mahershala Ali, som spelar Duncan.
Fullkomlig idioti genomsyrar berättelsen
Detta för mig vidare till det… mindre bra. Det är i mitt tycke sällsynt att se Scarlett Johansson ha kemi med en annan skådespelare (i princip bara Joaquin Phoenix i “Her” och Adam Driver i “Marriage Story”). I denna film kändes det helt enkelt alltför platt.
Karaktärerna, förutom pappan Reuben och dottern Isabella, är fruktansvärt irriterande. Flera gånger stirrar de i en riktning helt ouppmärksamma av deras omgivning trots att de befinner sig i en djungel full av farliga dinosaurier. Besluten som de tar gjorde mig nästintill arg på manusförfattaren för att ha skapat så dumma (som annars framställs som smarta) karaktärer.
Mycket tid går till att introducera karaktärerna, men deras “djup” känns otroligt forcerat. Duncan och Zora snackar till exempel i en scen om deras sorgliga bakgrunder, vilket är onödig exposition som framställs fullständigt onaturligt. Detta får oss att inte bry oss ett dugg om huruvida de eller någon annan dör.
Ett litet tillägg är att en person bakom mig efter filmen sa: “De gjorde Jonathan Bailey en fruktansvärd otjänst med hans karaktärs hår”, vilket jag måste säga att jag håller med om.
Kan vi sluta med skämten?
En annan fallgrop som “Jurassic World: Rebirth” faller i är ett överflöd av Marvel-liknande skämt. Och det finns få saker jag hatar mer. En ordvits mitt i en nervkittlande scen förstör allt för mig. Karaktären Xavier (David Iacono) personifierar detta. Ett exempel: efter att ha fått veta att en dinosaurie är nära föreslår han att de ska röka marijuana… Han frågar till och med Isabella (som är 12 år gammal) om hon röker.
I en annan scen blir han i princip attackerad av dinosaurier men bestämmer sig för att ta en kisspaus. Fullständigt absurt.
Jag vet att man egentligen inte kan kräva realism i en sådan här film, men jag tvekar på att nästan alla dinosaurier dör efter 5 år i ett medelmåttigt klimat. Det finns ytterligare så otroligt många situationer där allting går alltför smidigt – deus ex machina. Flera gånger himlade jag fysiskt med ögonen när saker var alltför praktiska.
Detta gjorde jag också åt dialogen och intrigen. Det är nästan inget originellt med “Rebirth”. Vi har sett det mesta förut. Köksscenen, bilscenen, signalljus-distraktionen, räddnings-scenen, och pelikanscenen i slutet från originalfilmen görs knappt om alls utan används igen. Den muterade D-Rex som hajpats upp i marknadsföringen och i första scenen ur filmen, används inte tillräckligt mycket och vi får veta i princip inget om den.
Bör du se filmen då?
Jag ska ändå erkänna att jag fick ett antal dinosaurievrål. Så om du som läser detta också bara vill se dinosaurier på storskärmen så kör hårt. Den är ungefär lika bra som ”Jurassic World: Dominion”, det vill säga lite sämre än första ”Jurassic World”. Originalet ”Jurassic Park” går den såklart aldrig upp mot.
Filmen har en dålig progression och den första halvan har ett antal scener som borde klippts ner i längd, såsom familjen på deras båt. Kan du förbise dessa narrativa brister och fruktansvärt irriterande karaktärsbeslut så finns det absolut en charm i att se en T-Rex ännu en gång. Annars kan du vänta tills den kommer på streaming, i alla fall.
”Jurassic World: Rebirth” släpps i Sverige den 2 juli. Se trailern nedan.
Läs också: Gareth Edwards om nya ”Jurassic World”: ”Utan Spielberg hade det inte blivit någon film”
Läs också: ”Jurassic World: Rebirth” hälften så dyr som ”Jurassic World: Dominion”, enligt rapporter