Det har gått åtta år sedan koreanske regissören Lee Chang-dong senast släppte en film. ”Bränd” var ren dynamit. Den var poetisk, vacker och mörk och en av 2010-talets bästa filmer.
När han nu äntligen är tillbaka är det mycket som är sig likt. Återigen handlar det om klass och begär, och under ytan döljer sig mörkret. Men ”Possible Love” är lösare i formen, kanske något mindre fokuserad och något mer trevande.
Vi följer en familj på tre. Pappan blev uppsagd efter en stor strejk några år tidigare som slutade i brutalitet från myndigheterna. Sedan dess har han hållit sig mörk och tyst, och tystheten har smittat av sig på sonen.
Mamman är den som försöker hålla ihop familjen. Hon jobbar på fabrik och försöker få sin man att börja leva igen. Till slut ser hon något av en räddning när hon träffar regissören Ye-ji.
Hon håller nämligen på att spela in en dokumentärfilm om de uppsagda arbetarna. Snart intresserar hon sig för familjen och de två kvinnorna blir vänner.
Maken håller sig på kanten. Han vill inte ställa upp på någon intervju, och han vill inte bearbeta de mörka känslor han har burit på de senaste åren sedan den ödesdigra misslyckade strejken.
Ye-jis make är någon sorts rik riskkapitalist. Har alltid ett leende på läpparna men är samtidigt kallare mot de nya vännerna.
Och är det verkligen riktig vänskap? Eller bara ett överklassens parasiterande på en familj som försöker få livet att gå ihop?
De här gränserna är inte uppenbara för något av paren, och det är där filmens spänning uppstår. Båda paren känner något sorts begär för de andras liv, och något sorts förakt.
Misslyckas för ofta med att engagera
Lee Chang-dong fångar de här situationerna säkert och snyggt. Hur fabriksarbetaren snällt säger åt regissören att hennes dyra kläder inte hjälper henne, hur obekväm regissören blir av att höra det.
Relationerna och karaktärerna är både trovärdiga och stundtals svåra att sätta fingret på. Framför allt för att Chang-dong förstår vad många manusförfattare missar: Att de för det mesta inte heller förstår sig själva.
Det finns scener när ”Possible Love” verkligen bränner till. Särskilt mot slutet. Men lika ofta blir den för subtil och försiktig för sitt eget bästa.
Det finns så mycket intressant psykologiskt och politiskt stoff under ytan, men det är alldeles för sällan som det faktiskt får vädras. Under långa delar misslyckas filmen med att engagera. Och det är ett problem när filmen är närmare tre timmar lång.
Då hjälper inte heller det rätt platta digitala fotot eller den rätt intetsägande musiken. Jag saknar de slående visuella idéerna som jag vet att Lee Chang-dong har i sig innerst inne.
Kanske skulle filmen komma mer i sin rätt på en filmfestival eller bara i en mörk biosalong där tiden kunde försvinna. Men på Netflix bleknar nyanserna och stundtals hör jag inget annat än oengagerande dialoger.
Det är en tunn linje mellan den psykologiska realismen av karaktärer som trevar och en trevande historia som helt enkelt inte lyckas hålla fokuset. ”Possible Love” faller lite för ofta i den senare kategorin.
När filmen är som bäst har den en hel del att säga om klasskillnader på 2020-talets arbetsmarknad såväl som om mänskligt begär och avundsjuka.
Ger du ”Possible Love” två timmar och 45 minuter av din tid kommer du bli belönad. Men i slutändan är det en mer intressant film att tänka på än att faktiskt se.
Snabbfakta om ”Possible Love”
- Regi: Lee Chang-dong
- Skådespelare: Jeon Do-yeon, Sul Kyung-gu, Zo In-sung, Cho Yeo-jeong
- Genre: Drama
- Speltid: 164 minuter
- Netflix-premiär: 6 november 2026
- MovieZines betyg: 3 av 5
