Sam Mendes har gjort ett vackert kärleksdrama som också är en kärleksförklaring till biografens magi. ”Empire of Light” lämnar dig med många känslor.

Kogonada följer upp debutfilmen ”Columbus” med ett ode till arv och tillhörighet. ”After Yang” är en minimalistisk och intim science fiction-film som kontemplerar mänskligheten och de minnen vi lämnar efter oss.

RECENSION. Uppföljaren till ”Knives Out” känns som en blekare kopia. Intrigen är rörig och ensemblen mindre imponerande än sist. Men en vass humor och roande rikemansupptåg gör även Benoit Blancs andra filmäventyr sevärt.

En sådan experimentell, queer och oförutsägbar artist som David Bowie förtjänar självklart en dokumentär i samma stil. Här är den.

RECENSION. Anya Taylor-Joy och Nicholas Hoult besöker lyxkrogen där Ralph Fiennes har dukat upp med smarriga, chockerande överraskningar. Skratten fastnar i halsen medan maten får det att vattnas i munnen.

RECENSION. Steven Spielberg behöver inga dinosaurier, utomjordingar eller hajar för att skapa extraordinära filmer. Ibland räcker det bara med en pojke och hans kamera.

Lämna plats, Meg Ryan. Komikern Billy Eichner drar den klassiska romcom-mallen in i garderoben och ut kommer en discodansande, sexpositiv gaykomedi för 2020-talet. Den vågade humorn har inte direkt tonats ned för en mainstream, straight publik, men alla med öppet sinne kan se fram emot både en skrattfest och en tankeställare.

”Pearl” är ett snyggt, spännande och sanslöst underhållande skräckdrama, som subtilt skrämmer skiten ur mig. Om ni förväntar er slasher av samma kaliber som i Ti Wests senaste ”X” (2022), lär ni bli besvikna. Prequeln är mer av en suggestivt kuslig karaktärsstudie av ett ytterst skruvat och mordiskt sinne, och som sådan är den också helt fantastisk.

“Master Gardener” är ett hopplöst hopkok av hortikultur och haltande sidohistorier. Paul Schrader gör en slags blommig kriminalfilm, och blandar det med stela relationer, kass dialog och platta karaktärer. Resultatet är en soppa, som inte ens en legendar som Sigourney Weaver kan rädda.

Årets första “Pinocchio” är här! Disney bjuder på en animationshärva som hade behövt mer av både själ och nytänkande. Charlotte Brange ser en sockerssliskig “Pinocchio” som inte ens snälla gamla farbror Tom Hanks kan hålla liv i.

RECENSION. Olivia Wildes snygga psykologiska thriller om en alternativ tillvaro, är både spännande och tänkvärd. Filmen har inte ett direkt subtilt, eller ens särskilt unikt feministiskt budskap, men känns trots det nytänkande.

”Dogborn” är en mycket mörk och tung film om utanförskap och avsaknad av sammanhang. Silvana Imam, i sin första filmroll, övertygar starkt och gör en lika oförglömlig som svårsmält gestaltning av en människa som gång på gång svikits av samhället. Filmen är omöjlig att skaka av sig efteråt, men när man landat, böjer sig mörkret något och man finner en strimma ljus leta sig in i medvetandet.

Berättelsen om Sex Pistols uppgång och fall under de få åren bandet verkade fram till den ökända Chelsea Hotel-incidenten och Johnny Rottens separation från bandet. Nostalgisk miniserie som effektivt för in oss i händelsernas punkcentrum.

RECENSION. I 40 år har humorgruppen Galenskaparna och After Shave roat svenska folket. Denna dokumentär berättar om de otaliga framgångarna, det positiva med vara konflikträdd och en regissör som styr med järngrepp.

Detta är ett starkt och oerhört gripande drama av Darren Aronofsky. Brendan Fraser gör sitt livs roll som den kraftigt överviktiga Charlie, som vet att han snart kommer att dö. Det blir extremt känslosamt, och det enda man kan göra är att kapitulera för snoret och tårarna, som inte slutar rinna förrän långt efter att eftertexterna rullat klart.

RECENSION. ”Tár” är ett lågmält och bitvis ganska tråkigt musikaliskt drama av Todd Field. Dock lyfter Cate Blanchetts fantastiska gestaltning av den framstående kompositören Lydia Tár filmen och upplevelsen. Hon är helt magnifik, och jag kan inte minnas när senast någon strålade så starkt.

Jag älskade denna, minst sagt makabra och rysliga, kärlekshistoria mellan två ungdomar med annorlunda lust för kött. De älskar och äter med samma aptit, och det hela blir oväntat ömsint, även om det kommer dröja innan jag själv äter råbiff igen.