RECENSION. ”Saint Omer” är ett verklighetsbaserat rättegångsdrama som inte behöver använda många filmknep i boken för att gripa publiken. Med långa monologer, ännu längre tagningar, och väldigt lite musik så blir vi aktiva deltagare och uppmanas bara att lyssna.

Det går inte en enda dag där David Lynch inte tänker på ”Trollkarlen från Oz”, och för fans går det inte en enda dag där de inte tänker på vad det betyder. Som en dokumentär lyckas ”Lynch/Oz” inte riktigt ta sig över regnbågen, men resan dit är underbar för Lynchälskare.

En surrealistisk film som växlar mellan fantasi och verklighet, dröm och vakenhet, dåtid och nutid, vilket gör att den upplevs bäst om man släpper kontrollen och bara åker med.

”Andra människors barn” lyckas inte överkomma ett konventionellt narrativ och bildspråk, men kommer långt med hjälp av en stark prestation av Virginie Efira.

”Spirited” kunde lätt ha varit årets bästa julfilm – om den kreativa twisten på Dickens klassiska berättelse inte konstant hade avbrutits av ytliga musiknummer och Så. Mycket. Steppdans.

En mysig feelgood om abort, är det ens möjligt? Yes boss. Hur märkligt det än låter lyckas Phyllis Nagys hjärtevärmande om aktivister som kämpar för kvinnors aborträtt debut både roa och underhålla från början till slut.

RECENSION. Lindsay Lohan förgyller den här romantiska julkomedin som blandar traditionellt säsongsfirande, trevande kärlek och samhällssatir. Det är varmt, roligt och bitande i en lyckad mix.

RECENSION. En av årets mest omtalade dokumentärer erbjuder en svepande bild av Nan Goldin, från hennes försök att normalisera marginaliserade ämnen till hennes pågående kamp mot opiodepidemin.

Som ett farväl till Chadwick Boseman är ”Wakanda Forever” en Marvelfilm fylld av starka känslor. Den emotionella resan är betydligt mer fängslande än den lättglömda konflikten över naturtillgångar som står i fokus. Onödigt lång – men aldrig tråkig.

RECENSION. Spännande psykologisk dramathriller om människosmuggling och den ibland hårfina gränsen mellan att vara ond eller god. ”Försvunna människor” är en absolut sevärd krimserie som triggar både tankeverksamhet och empati. Några riktigt bra skådisprestationer lyfter där manuset ibland riskerar att inte riktigt räcka till.

Ultravåldet i hämndtrilogin känns fjärran när den koreanska visionären Park Chan-wook serverar ljuvlig romantik av absolut högsta klass.

Jennifer Lawrence återvänder till dramagenren, och gör det riktigt bra, i regissören Lila Neugebauers första långfilm. ”Causeway” är en skildring av tiden efter en svårt omskakande händelse, som ofta är tung, men inte helt tom på hopp.

Jodå, Harry Styles får godkänt i den omtalade rollen som homosexuell polis fångad i ett tragiskt triangeldrama. Men som helhet lämnar den kyliga filmen mig relativt oberörd.

I sin uppföljare bjuder Enola Holmes på en fräsch virvelvind som återigen briljerar med charm och klipskhet. “Enola Holmes 2” bjuder på mer fart och mindre finess, men det senare gör ingenting när Millie Bobby Brown är så bra som hon är.

RECENSION. ”Prey for the Devil” är på flera sätt en ganska klassisk exorcistfilm. Den skrämmer emellanåt, och filmens jump scares är, om än förväntade, effektiva. Samtidigt känns filmen i sin helhet inte tillräckligt nytänkande för att engagera, även om den bitvis ändå är hyfsat underhållande.

RECENSION. “Terrifier 2” firar skräckpublikens glädje över våld i film samtidigt som den utmanar oss att inte titta bort. På tok för lång och med vissa scener så mediokert utförda att även en skolpjäs skulle rodna, men för en viss typ av skräckfans lyckas den demonstrera en bioupplevelse utan dess like.

Utan frosseri i våld eller blod så levererar den här dansk-nederländska, psykologiska thrillern ren, skär feelbad-skräck som får dig att vilja ta en dusch efteråt.