Termen statssymfoni härstammar från Walter Ruttmanns ”Berlin: Die Sinfonie der Großstadt” och innefattar filmer där staden står i fokus.

Natalie Portman, Scarlett Johansson, Eric Bana, Kristin Scott Thomas. Ja vad mer kan man önska? Rollistan är glödhet och likaså är det här fantastiskt vackra och underhållande kostymdramat, de små felen till trots.

Minns ni hur mycket ni hatade ”Höstlegender”, ”Den engelske patienten” och ”Pearl Harbor”?

Filmstudion lär glädja sin tilltänkta tonårspublik med denna roadkill till actionfilm. Vi andra vill mest sparka ut oss genom bildörren. Under filmens lopp råkar vi ut för stora hål i intrigens motorväg, våldsspekulativa vägkorsningar och krocktestdockor till karaktärer. Förvånande? Inte särskilt. Vi talar trots allt om en film av Paul W.S Anderson.

Tysken Uwe Boll har av många kallats för den sämsta regissören i världen och detta horribla fantasyexperiment gör inget för att underminera den teorin. Uselt skådespel och billiga effekter gör inte heller detta magplask bättre.

Naivitet och brutalitet förenas i en ödessaga som utspelas på Mumbais skitigaste kvarter och en tv-studio. Sättningen och fotot är fantastiskt men sviks av en aningen forcerad intrig.

Matteo Garones maffiafilm är befriande annorlunda. Stilen kan närmast beskrivas som en blandning av diskbänksrealism och episkt familjedrama kryddat med små explosioner av obehagligt våld. Sällan har maffian skildrats så oglamoröst som här.

Sågverket fortsätter tröska ur sig uppföljare enligt löpande band principen. Trots det massiva blodsplattret är serien fortfarande kliniskt död – och luktar allt mer unket.