När Pixar säger att de gör den tredje ”Toy Story”-filmen för att de har en ny fantastisk historia att berätta – så talar de sanning. Det här är ingen framkrystad uppföljare utan en helt självgående skapelse som innehåller några av de roligaste, mest dramatiska och spännande ögonblicken ur hela trion.

Skvallret i Hollywood menar att Tom Cruise inte längre har tillräckligt med dragningskraft för att lyfta en hel film på samma sätt som han tidigare gjort. Det räcker med att se den här ojämna men stundtals mycket underhållande actiondängan för att inse att det är fel.

Det började med trailern. Det var första gången jag hörde talas om Darren Shans övernaturliga värld och jag tyckte det verkade lovande, kändes som ett ganska tydligt svar på ett annat filmbolags succé med filmatiseringar av vampyrböcker för en tonårspublik, fast bättre. Vilket visade sig vara ett väldigt korrekt antagande – från den onaturligt snygga förtextsekvensen var jag fångad.

Mitt bland alla eländiga romcoms som Hollywood spyr ur sig vid den här tiden på året så är det här lite udda italienska kärleksäventyret en frisk fläkt, mycket tack vare underskattade superaktrisen Tilda Swinton.

En biografisk bit om mig är, att jag under cirka 1.5 år pluggade filmvetenskap i Växjö, och det var under den här tiden som jag först kom i kontakt med ”Rio Bravo”. För det är jag evigt tacksam, ty Howard Hawks vilda västern-skröna är ett av Hollywoods allra mesta mästerverk.

En religiös Mad Max-rulle – så kan man enkelt sammanfatta ”Book of Eli”. Men trots att filmen är snygg på många sätt, får det religiösa budskapet ta för stor plats och även ett par översmöriga scener får mig att himla med ögonen.

I likhet med Colin Nutleys kalkon ”Angel” har den konstiga trailern till ”För kärleken” skapat en ångestliknande pinsam känsla hos biopubliken. Och liksom ”Angel” är själva filmen inte mycket bättre.

Allas vårt gröna träsktroll med vänner är tillbaka för ett, som det heter, ”avslutande kapitel” och visst lyckas man runda av serien med viss värdighet och lyckade skämt även om den popkulturella sagan känns en aning urmjölkad vid den här tiden.

Det här med klassiker. Ibland har de dåligt rykte, man tror att de är klassiker bara för att en samlad filmvetarkår säger att de är det. ”Casablanca” är en klassiker för att den förtjänar det, tro inget annat.

Hetlevrade italienska familjer visar sig fortfarande vara en underhållande färskvara i filmens värld i händerna på turkiske queerregissören Ferzan Ozpetek (”Det turkiska badet”) som levererar en småknäpp, charmig och gripande film i gränslandet mellan valfri Almodovar-film och Robert Altmans ”Gosford Park”.

The Doors har så länge jag kan minnats varit bandet som det aldrig varit riktigt ok att gilla förutom under en kort period i tonåren. De är lite för pretentiösa för att tas på allvar, lite för uttjatade. Därför var det med ett visst mått av skeptiscism jag tog mig an Tom Dicillos dokumentär om bandet.

Det eviga triangeldramat fortsätter i Twilight-filmernas tredje del ”Eclipse”. Kemin mellan huvudpersonerna är starkare här men berättelsen upprepar sig för mycket vilket blir tjatigt.

Nyligen hade Ridley Scotts ”Robin Hood” premiär, en film jag varken sett eller har någon lust att se eftersom jag bortsett från en handfull tidiga verk inte är förtjust i regissören Scott. Däremot låter den oss påminnas om en cool legend och kanske får oss återbesöka, eller som för mig faktiskt för första gången besöka Errol Flynns mest kända, klassikern ”Robin Hoods äventyr”, ett tvättäkta äventyr från Hollywoods bästa sida.

Girlpower, rock’n roll, droger och hård musik fyller ”The Runaways”, men vi kommer aldrig Joan Jett och Cherie Currie riktigt in på livet utan filmen fladdrar lite ovanför ytan.

Ännu en remake av klassisk b-skräck. Jag kan förstå att man är skeptisk men det har dykt upp några de senaste åren, ”Last House On the Left” exempelvis, som ändå är dugliga. Bättre än väntat utan att vara lysande. Det är i det facket som ”Stepfather” sorteras in.

Det finns filmer som man förstår varför de åker direkt till video. Jag såg ”Vice” för några veckor sedan och hade väntat mig får göra samma typ av sågning nu. Som tur var är ”The Goods” istället den där andra, mycket trevligare sorten, som man visserligen kan acceptera att den inte fick gå upp på bio här men som likväl är en riktigt kul liten pärla.

Beck och Gunvald fortsätter lösa mordfall som är ungefär lika intressanta eller originella som i någon av dem tjugo senaste filmerna, eller valfritt ”CSI”-avsnitt. Snyggt och småspännande som bäst, men ofta rutinmässigt och förutsägbart.