1969, I samband med Apollo 11-landningen på månen, släppte den unge David Bowie låten ”Space Oddity”. Berättelsen om den strandsatte astronauten Major Tom blev en omedelbar klassiker och sköt fart på den spenslige engelsmannens karriär. Nu, 40 år senare upprepar hans son konststycket med en film om en ensam astronaut. Zowie Bowie, eller Duncan Jones som han föredrar att kalla sig, debuterar med en av nollnolltalets bästa science fiction-filmer. Och det med en budget som på sin höjd skulle räcka till att animera ett viftande blått öra i ”Avatar”.

”Du och jag” är en ögonblicksbild ur ett förhållande, egentligen vilket som helst. Upp- och nedgångar byter av varandra och två egon kämpar för att bli ett par. Hur karaktärerna än beter sig går det inte att utesluta identifikationen man obönhörligt känner i detta solida tyska relationsdrama.

Under 70-talet lyckades Hollywood väldigt bra med att göra psykologiska skräckfilmer, en konstform man med få undantag misslyckats med sedan dess. ”Orphan” är en klart modern, och mycket brutalare, benbrytande återgång till den gamla goda tiden.

Simon Staho försöker berätta en kärlekshistoria med ett mycket strikt formspråk. Men det som är intressant till en början blir bara en utdragen, enerverande långtråkig berättelse som förutom en scen, missar att beröra.

Stilistiskt är ”Shutter Island” en solklar fullträff – regi, foto, skådespeleri, ja alla detaljer utförs perfekt. Det är snarare helheten – handlingen och framför allt slutet – som får betyget att nästan vackla neråt.

Lagom till Alla hjärtans dag kommer förstås en kärleksfilm som handlar just om den dagen. Det står ”Love Actually” skrivet över hela ”Valentine’s Day” – många kända skådespelare och flera olika kärlekshistorier som kopplas samman på ett eller annat sätt. Men där ”Love Actually” har charm och känsla så känns ”Valentine’s Day” mest som ett hafsverk utan tanke bakom. Eller ja, tanken är väl att alla kärlekspar och andra romantiker ska gå och se den på Alla hjärtans dag.

Det slår gnistor mellan Ewan McGregor och Jim Carrey i en film om den gifta mannen som inte längre orkas låtsas att han inte är gay. Det är skratt varvat med drama i en film full av starka rollprestationer och genomtänkt regi.

Filmbolaget Universal gjorde sig kända för att leverera bra monsterrullar med historier som ”Dracula” och ”Frankensteins monster”, med många fler, och deras ”Wolfman” från 1941 tillhör de bättre ur floran. 2010 års version är trogen den gamla och lyckas nästan återupprepa succén, och hade nog lyckats om man inte ansträngt sig aningen för hårt.

Efter två mer allvarliga filmer är Josef Fares tillbaka med en komedi om manlighet. Tyvärr är humorn i ”Farsan” överdrivet buskisartad och istället för att skratta känner man sig snarare mest generad.

Alejandro Amenabar går från spöken och seanser i ”The Others” till filosofi, feminism och religiöst infekterat våld i ”Agora”. Något som kanske kunde mäktat sig upp till en Kubrick-känsla men med sitt pampiga budskap blir en alltför stark förkämpe av pekpinnar.

När Susanne Biers ”Bröder” görs om efter bara några år är det enbart för att locka en amerikansk publik med samma story. Det blir tyvärr bara en blek kopia, som nog ändå kan uppskattas av nya tittare.

Det var länge sedan vi såg Mel Gibson göra en huvudroll, närmare bestämt åtta år sedan. När han nu gör comeback som filmhjälte är det naturligtvis i den nisch som han mutat in som sin egen: den ensamme hämnaren. Han gör det i en thriller av den gamla skolan som gör det mesta rätt under den första timmen för att sedan kollapsa under en allt mer skrattretande handling.

Colin Firth gör sitt livs roll i modedesignern Tom Fords debutfilm. Men han är bara en av många stjärnor som lyckas göra den lågmälda ”En enda man” till ett riktigt guldkorn och man kan verkligen förstå att Tom Ford har ett öga för både vackra ting, kläder och människor.