Sex and the City-Samantha som sliten, före detta porrskådis och ”whitetrash”-brud – inte det första man tänker på – men det funkar faktiskt. ”Meet Monica Velour” försöker ibland vara lite roligare än den är, men mot slutet när aningen mer allvar vävs in blir det riktigt bra.

Nyversionen av ”Terror på Elm Street” kravlar sig upp från att vara en karbonkopia av originalet från 1984 till att faktiskt bygga ut handlingen och ge mer substans. Men som skräckfilm är den svag vad gäller en viktig detalj – den är inte särskilt läskig.

Med ett träffsäkert manus, tajmad klippning och härligt minspel från de två huvudpersonerna lyckas ”The Infidel” att få publiken att skratta högt – om och om igen.

”Get Low” är en dramatisk, bitvis underfundig historia som faktiskt lyckas beröra. Bra skådespelarinsatser gör detta till en gedigen film att se och tycka om.

Filmen om den gåtfulla Pippa Lee är småtrevlig underhållning med en skicklig Robin Wright Penn i huvudrollen. Det är dock ingen film som man går och tänker på i efterhand men den fungerar bra för stunden.

Robert Downey Jr tar på sig robotdräkten igen i den här pampiga serietidningsuppföljaren, årets första, och det blir adrenalinfylld action och vitsiga sarkasmer fast i större upplaga. Som film är den varken mycket bättre eller sämre än första men fans lär inte bli besvikna.

”Baksmällan” goes 80-tal – så skulle man kunna sammanfatta ”Hot Tub Time Machine”. Mycket humor under bältet, men också mycket som träffar rätt, och utlovar en rolig filmstund.

Tanken är god, och det tekniska utförandet är bra. Men någonstans har debutanten J Blakeson gått bort sig totalt i bisarra vändningar som delvis gör filmen löjeväckande.

I Stefan Jarls nya film utmålas kemikaliesamhället som det stora hotet mot mänskligheten, värre än klimatkrisen till och med. Helt klart ett engagerande ämne men filmens upplägg är tyvärr inte ett vinnande koncept och man pendlar mellan att vara uttråkad och livrädd.

I Ystad mördas en man. Kurt Wallander (Krister Henriksson) sätter sig på fallet. Den här gången är det faktiskt inte han som ser sambandet ingen annan ser, utöver det är väl det mesta sig likt. Det är det alltid.

Kantad med briljant skådespeleri är denna historia om en av tidernas främsta författare. Dessvärre saknas känsla och vad som kunde blivit makalöst blir istället snabbt glömt.

Kom igen, kan verkligen en film med den där osnutne snorvalpen från en serie musikaler i skolmiljö verkligen vara något att hänga i den metaforiska julgranen? Skojar jag inte april med er nu? Bara lite? Nej, faktiskt inte ens bara lite.

Utan några extrema vändningar eller överdrivet dramatiserande har Clint Eastwood på ett historiskt trovärdigt och samtidigt berörande sätt tagit sig an apartheidens fall i Sydafrika och Nelson Mandelas första tid som president.

Jag hade väntat mig en mörk komedi, nu är jag inte säker på att ”Defendor” är en komedi alls. Rolig, ja (med träningsmontaget som den komiska höjdpunkten för undertecknad), men även sorglig och tragisk, och en massa andra positiva omdömen jag knappast trodde mig få skriva ner idag.

”Rough Aunties” är en närgången dokumentär som inte viker undan från obehagliga och tuffa ämnen som barnmisshandel, död och övergrepp. Det är en stark film som känns i hjärtat och som framkallar tårar mer än en gång.

Upplagt för skrattkavalkad med en ensemble bestående av Steve Carell, Tina Fey och en hel del stora namn att stödja dem med kunde man tro, dessvärre slutar allt med några enstaka fniss.