”Greenberg” är en kavalkad av obekvämlighet, där vemod får större plats än humor – något som gör den till en lätt film att uppskatta, men svår att tycka om.

Stanley Kubricks svarta komedi om kalla kriget och kärnvapenhotet är en träffsäker satir där han driver med allt och alla. Inte minst med de på sextiotalet rådande fördomarna om hur personer från öst och väst egentligen är. Framför allt är det en smart och extremt rolig film.

Den krassa verkligheten talar för sig själv. I ”The Face of the Enemy” får biopubliken möta ett gäng krigsveteraner som trots svåra trauman tagit sig vidare i livet. Resultatet blir ett hopkok av fängslande livsöden.

Visst är det något typiskt skandinaviskt över introverta storvuxna karlar, gråtunga regnmoln och den konstanta dysterhet som kännetecknar vardagslivet i Norden; En diskbänksrealism som tillskrivits oss alla norr om Medelhavet. Med sin senaste film ger norrmannen Hans Petter Moland inget sken av att vilja tvätta bort denna stämpel, snarare omfamnar han den med humoristisk talang och ”En ganska snäll man” är faktiskt en riktigt bra film.

Ridley Scott gör episk storfilm av Robin Hood-legenden med Russell Crowe och Cate Blanchett och visst är det ett koncept som inte kan misslyckas. Och det fungerar men saker och ting är lite för perfekta och i slutändan blir det en ganska feg film som inte riktigt vågar ta ut svängarna.

Visst är gräset grönare på andra sidan och hur immateriell man än må vara så vill man innerst inne ha den där snygga klockan eller den där ashäftiga bilen. Familjen Jones är på den andra sidan, det är dem som gör den sådär oemotståndligt grön.

Mest omtalad för sina brutalt våldsamma scener, men ”The Killer Inside Me” har mer att erbjuda dem som klarar av att titta klart.

Tribeca Film Festival ’10: Med mycket humor, men även en botten allvar har ”Every Day” hittat rätt ton när den tar oss med i en vanlig New York-familjs vardag med allt det kan innebära.

”William Vincent” är en ambitiös och välregisserad film, men man kommer inte ifrån det faktum att den faktiskt blir tråkig till slut. Det djupa, svåra och oförståeliga känns helt enkelt lite för pretentiöst.

Ett rappt manus och superb rollista gör ”Please Give” till en komedi som verkligen lyckas roa med sin ofta dråpliga humor.

Historien om Effi Briest har filmatiserats ett antal gånger, den stora frågan är varför. Den senaste inspelningen av romanklassikern bjuder på lite liv och skapar därmed ett svagt engagemang.

”Camino” lämnar sin publik med ett stort mått av obehag. Det är en stark berättelse om barn om blir utnyttjade i religionens namn. Men med den dramatiska musiken och sin övertydlighet blir det här spanska melodramat emellanåt för mycket.

En fantastisk berättelse som mer än en gång får dig att vilja snyfta högt – det är vad det leranimerade dramat ”Mary & Max” är. Missa för allt i världen inte denna mörka och samtidigt väldigt söta filmpärla.

Att ”Whip It” inte går upp på bio här i Svea Rike är en skam på torra land. Även om de inblandade namnen och uppmärksamheten på andra sidan Atlanten i sig borde ha gjort den given, är den dessutom mer än tillräckligt bra för att passa där. Utan tvekan bättre än det mycket som tillåts på våra vita dukar.

Det är vackert, vågat och psykologiskt dramatiskt när vi får följa en man och en kvinnas parallella historier som då och då korsas. Men försöker man hålla reda på vad som händer när och vem som är vem så skapar ”Paju” mycket förvirring under stora delar av filmen.

Trots ett upplägg som framkallar rysningar och skådespelare med fast jobb på Nickelodeon, bjöd det här sockersöta romantiska dramat på en lycka jag själv har svårt att förklara.

Välkommen till rymden, här kan ingen höra dig skrika och du kan aldrig vara säker på vad som döljer sig runt hörnet i den mörka korridoren. Är det då säkert att lägga ut pengar för att kolla in ”Pandorum”? Ja, det tycker jag, så länge du inte förväntar dig en ny ”Alien”