”Justin Bieber: Never Say Never” är ingen dokumentär. Den kvalificerar sig knappt som konsertfilm. Däremot är det en två timmar lång reklamfilm för en bortskämd snorunge vars samtliga assistenter tjatar om hur fantastisk han är. Är du inte redan ett fanatiskt, trånande fan så har du troligen inget att hämta här…

Vad gör man när man misstänker att ens partner är otrogen? Jag vet att jag skulle göra allt för att få reda på sanningen, men det Catherine gör slår det mesta med hästlängder.

Att byta vilda västern mot den amerikanska maffian är inte ett självklart val, men Sergio Leone gör det så snyggt och enkelt att allt verkar möjligt. Hans gangsterepos är fortfarande ett av de grymmaste och vackraste filmerna i modern tid.

Ännu en uppföljare ingen bad om. Tyckte man att ”Big Mommas hus” 1 och 2 var kvalitetshumor kanske man finner någon glädje i denna enformiga soppa med klumpiga män i kvinnokläder som sitt enda skämt utdraget i 102 minuter…

Den stora styrkan hos asiatisk och inte minst sagt japansk film är att den vågar ta tid på sig och ofta berättar lågmälda, finstämda berättelser med långsamt tempo. Här drar man dock ut på det goda i en deprimerande historia med tröttsamt provocerande sexuella inslag.

Glada Hudik-gänget får en egen film och trots en del oundvikliga klyschor och en buskisosande titel så finns här mer värme, humor, hjärta och känslor än vad vi är vana att skämmas bort med i svensk film.

Något av det roligaste med film är att bli överraskad. Och det blir man i massor första gången man ser just ”Apornas planet”. Den berömda sminkningen, den råa behandlingen av människor och det numer ikoniska slutet är alla wow-upplevelser som känns än i dag.

Ett möte i ett idylliskt Toscana mellan ett kärlekspar skulle kunna vara ett bra recept på en härlig filmstund. Men icke. ”Möte i Toscana” av iranske mästarregissören Abbas Kiarostami lämnar mig förvirrad, uttråkad och irriterad trots ett intensivt skådespeleri från Juliette Binoche och ett tätt manus.

Att modernisera Shakespeare för barn, tonåringar och vuxna är inget nytt. ”Gnomeo och Julia” vet att de snott tidernas mest klassiska kärlekshistoria och förlagt den till trädgårdstomtars värld. Det är en inte helt motiverat självbelåten idé med en enbart småfnissig, självbelåten film som resultat.

Att samla diverse sångerskor från olika bakgrunder för en hyllningskonsert till Dolly Parton var en lysande idé. Att göra en dokumentär om dem är en ännu mer spännande tanke och resultatet är ett intressant, varmt och gripande porträtt av fem färgstarka kvinnor.

Ett lovande upplägg och dito inledning, ett snudd på perfekt kärlekspar i handlingens centrum och ljuvlige John Slattery från ”Mad Men” i en biroll. Inte ska vi springa bort denna presumtiva lilla romantiska science fiction-pärla, heller? Jodå, det ska vi.

Det är inte lätt att vara ungdom på skånska landsbygden. Hur de än kämpar så glider karaktärerna i ”Odjuret” längre ner i träsket av sex, knark och våld. Det är finkänsligt gestaltat med imponerande insatser av de unga skådespelarna men känslan av déja vú går inte att bortse och mot slutet urartar det på ett inte helt realistiskt, hjärtlöst sätt.

Dagens animerade filmer för barn bygger oftast på högt tempo, hippa insiderskämt och snabbkäftade karaktärer. Att se film från 40-talet och lägga cynismen åt sidan kan vara svårt men Bambis charm är fortfarande omöjlig att värja sig emot.

Andra världskriget är inget att leka med, men det är ändå svårt att inte dras med i den oförställda filmglädjen när ”Den stora flykten” drar på alla cylindrar. En medryckande historia och en svettig kamp mot klockan som fortfarande är en välbehövlig adrenalinkick.

”Atleten” är en verklighetsbaserad film om styrka, vilja och hopp med vackra bilder, fina prestationer och en fängslande historia som enbart sänks av ett segt mittenparti.

”Rango” förenar på ett lekfullt sätt vuxna fenomen som metaperspektiv och populärkulturella referenser med mestadels positiv barnslighet och uppriktig berättarglädje. Animeringen är snudd på obegripligt snygg, röstskådespeleriet perfekt (i originalversionen). Se med ett barn eller utan.

Mikael Håfström har haffat Sir Hannibal Lecter till sin nya ”Exorcisten”-skräckis och låter honom gå loss i några intensiva demonscener. Men det finns inte mycket nytt att erbjuda storymässigt och mellan ruggigare inslagen så staplas klichéerna.