Brad Pitt har Oscarsnomineringen (och möjligtvis statyetten) kirrad och baseballfanatiker lär dregla sig mätta på den här snitsiga sportfilmen. Men även om man lyckas undvika en del förväntade klyschor och publikfrieri så blir det mer snack än känslor.

Det är tio år sedan skräcksnubben John Carpenter senast släppte en rulle, den allt annat än hyllade ”Ghosts of Mars”. Har då tiden gjort honom gott? Har han hittat sin mojo igen? Både ja och nej.

Det är lite mer fart och tempo än i originalet, men även ojämnt och lite intetsägande.

När julen börjar närma sig brukar jag och många andra alltid försöka se lite filmer med jultema för att kicka igång och förstärka den känsla som man jagar i dessa tider. Frank Capras ”Livet är underbart” brukar vara den film som i det sammanhanget nämns som den största, viktigaste och mest klassiska. Detta gäller framför allt om man frågar någon som är bosatt i USA, där filmen anses odödlig och av många ses en gång varje år.

”Simon och ekarna”, baserad på Marianne Fredrikssons bästsäljande roman med samma namn, är ett av svensk films stora prestigeprojekt. Filmad i det grandiosa Cinemascope-formatet och med starka namn i rollistan tyder mycket på en storslagen film, men lever den upp till de höga förväntningarna?

När man ser en film med titeln ”Shark Night 3D” vet man vad som väntar – det är knappast någon ny ”Hajen”. Men även om det är snyggt, tajt och stundtals spännande så tar den här hajthrillern sig själv på lite stort allvar för att bli den opretentiösa popcornrulle den borde vara.

Vill man se en meningsfull, samhällskritisk och realistisk film med budskap och moral ska man inte se ”Rubber”. Vill man se en skruvad, sanslös och bisarr parodi på psykologiska seriemördarthrillers med ett bildäck i huvudrollen så är du helt rätt ute.

Kampen om de unga tittarna under december månad har börjat och barnfilmerna med jultema börjar hagla in. Den här brittiska, animerade filmen är ofta kul, fyndig och charmig men likväl larvig, trist dubbad och trots fint budskap ganska tom på julstämning.

#SFF11 – Almodóvar både går tillbaka till sina rötter och provar ny mark med ”The Skin I Live In”, en film som når nya nivåer av det absurda samtidigt som humorn är lika närvarande som de obekväma scenerna. Precis som det ska vara i Pedros filmer.

De dysfunktionella storstadsmänniskornas drama på svenska landsbygden är knappast något nytt, men när man börjar skrapa på de instängda karaktärernas traumatiska bakgrunder blir det stundtals gripande i det här välspelade men ojämna dramat.

Med årets mycket omtalade ”The Skin I Live In” beträdde den spanska regissören Pedro Almodóvar helt ny mark som skiljer skarpt från den han tidigare befunnit sig på. Hans rötter hittar man i de relationscentrerade filmer där han melodramatiskt utforskar identitet, passion och begär. Med 1988 års ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” fick han för första gången stort internationellt genomslag, och resten är historia.

Våldtäkter i duschen, gängkrig i matsalen och upplopp utanför cellerna. Kommer din bild av det amerikanska fängelselivet enbart från thrillers och tv-serier är det dags att tänka om.

Juletid. Inte min favorithögtid, om vi ska vara helt ärliga, och det ska vi ju. Annars kanske Jultomten kommer och tar mig. Vad menar du, han skulle aldrig göra så? Då har du inte träffat denna tomte. Lite mer blodtörstig och aningen mer underhållande än din vanliga gamla släkting.

Det är lätt att förstå att ”Gasland” Oscarnominerades och vunnit ett flertal stora priser. Det är – särskilt i USA – högst relevant och intressant dokumentär om gasutvinning med förödande konsekvenser. Däremot trampar man ofta vatten och filmen blir olyckligt sentimental och upprepande, med en fånig slutkläm.

#SFF11 – Två drömmare, en bil och ett vidöppet landskap som de båda vill fånga på olika plan. En ritar precisa kartor, den andra tar konstnärliga bilder, men rätt snart har de bara ögon för varandra.

#SFF11 – Engelska titeln spelar självfallet på brittiska zombiekomedin ”Shaun of the Dead” och även om det varken är en direkt kopia eller remake så är handlingen snarlik i den här hyfsat originella spansk-kubanska produktionen. Liksom i föregångaren finns gott om humor och blod men med undantag för vissa politiska element ekar en viss känsla av déjá vu över filmen.

Film noir kan vara en av mina absoluta favoriter bland alla subgenrer som finns att välja på i filmdjungeln. De mästerliga filmerna i denna genre är många, de håller fortfarande och de diskuteras ständigt. Billy Wilders ”Sunset Boulevard” nämns ofta som en av de filmer som man bara måste ha sett i noir-facket, och det är inte svårt att förstå varför.