Tim Burton gör comeback i den svarta, gotiska skräckens värld med den här vampyrkomedin som inte når upp till samma nivå som regissörens äldre kultfilmer och är överfull av karaktärer och sidohistorier. Men det är kul, snyggt och välspelat – och vi slipper Johnny Depp i en lustig hatt.

Darren Aronofskys epilepsiframkallande skildring av missbruk av olika slag och i olika åldrar är fortfarande en tour-de-force som berör och skakar om å det grövsta. Ellen Burstyn gör dessutom sitt livs roll som pillerknaprande tv-wannabe.

Spanjorerna är duktiga på att göra skräck, på att göra spökhistorier, några av mina favoriter har sitt ursprung i deras händer. Som ”Barnhemmet”, ”Vem kan döda ett barn?” eller ”The Devils Backbone”. Men det finns alltid, alltid, undantag och även om inte ”Intruders” någonsin blir ett katastrofalt exempel finner jag få anledningar att hylla den.

Blunt och Segel har bra kemi och är gulliga som film-par, men det som ska vara roligt får alltför ofta motsatt effekt. Filmen drar ut i längd såpass att den där förlovningen snart känns som mycket, mycket längre än fem år.

”Moonraker” är namnet på en udda fågel i Bond-buren, och ett stående inslag på mångas listor över de sämsta Bond-filmerna. Jordnära är den knappast, men absolut underhållande.

Stockholms filmfestivals bästa film 2011 är helt klart ”Bullhead” som trots sin skitiga gangsteryta har djup och berör med sina karaktärer av kött och blod.

”Älska mig igen” vill vara ett gulligt romantiskt drama som tyvärr bara blir klyschigt och trist. Det här är möjligtvis en film man kan slökolla på på tv:n, men betala inte för den.

Rutinerade Joss Whedon tillför inte genren något nytt vad gäller story eller djup, men är omsorgsfull med detaljer och skicklig i sin komiska tajming. Det räcker för att lyfta ”The Avengers” över den genomsnittliga superhjältefilmen, utan att marginalen är enorm.

Det dröjer inte länge innan jag minns en annan tid. Jag minns den uppsjö av av actionthrillers med låg budget som kom i kölvattnet av ”Reservoir Dogs” och ”Pulp Fiction”, som marknadsfördes med Quentin Tarantinos namn trots att Tarantino inte hade minsta lilla fis med dem att göra. För de var i hans stil. De gick aldrig upp på bio, inte här i Sverige. Och jag gillade många av dem, så jämförelsen är nödvändigtvis inte en dålig sak.

#TFF – Tribeca Film Festival 2012 – Julie Delpys senaste film bjuder på många dråpliga situationer när den överdrivet franska familjen kommer och hälsar på i New York. Men just det överdrivna får en alltför stor plats ibland.

#TFF – Tribeca Film Festival 2012 – En skön film om kärlek som känns äkta och varken faller i facket av tjejfilm eller bromance-komedi. ”Lola Versus” kan bli detta års indie-favorit likt ”500 Days of Summer” år 2009.

Att Michelle Williams är drottning i den här typen av indiedrama visste vi redan, men oväntat nog funkar även Seth Rogen fint i denna otrohetshistoria.

Snart 20 år har passerat sen Steven Spielberg skrev om textboken för hur en sommarblockbuster ska se ut, låta, paketeras och säljas med sin filmatisering av Michael Clinchtons bästsäljande roman. Men 20 år förändrar givetvis ingenting för dessa urtidsbestar som varit hisnande i 65 miljoner år och trots att alla filmens delar inte åldrats med samma värdighet som dinosaurierna så förtjänar deras nöjespark tveklöst ett återbesök.

#TFF – Tribeca Film Festival 2012 – ”Searching for Sugar Man” är en av de bästa historier du nånsin kommer att få höra – det är bara det att den är sann. Berättelsen om musikern Rodriguez lämnar ingen oberörd. Här presenteras den med fingertoppskänsla, ett fantastiskt soundtrack och en upplösning som är för perfekt för att vara påhittad.

Den tionde filmen om den brittiske superspionen är ett sällsynt misch-masch av alla hans tidigare äventyr. Den skulle passa sig ytterst bra för ett dryckesspel – ta en sup för varje scen du sett förut!

Flickfavoriten Zac Efron har blivit karl. I det här romantiska dramat spelar han en hård marinsoldat som spelar piano och gillar filosofi. Tyvärr överanstränger han sig i sitt försök att undvika sitt tidigare alster av tjejtjusarposer och kärlekshistorien har vi sett otaliga gånger.

En fiktiv karaktärs öde skildras mot en kuliss av verkliga händelser. Det är ett grepp jag gillar, ett grepp som ger trovärdighet åt den spännande historia som verkligheten gömmer. Det är bara synd att skaparna av ”Rampart” inte har lyckats plocka fram den.