Jag älskar underliga nätter. Utekvällar som tar en till ställen man inte planerat för, som ger möten med alla typer av människor, kantat med händelser som knappt går att förklara. Jag älskar filmer som beskriver dessa kvällar. Eller åtminstone i teorin, för jag älskar inte ”The Sitter”.

Ti West levererar skräckfilm med spänning, stil och finess. En djävulsk och riktigt stämningsfull historia som för tankarna till gamla skräckklassiker som ”Rosemarys baby”, ”The Omen” och ”Halloween”.

Vuxna, dysfunktionella relationer, särskilt i franskt format, är inget vi inte sett förut. Och som väntat av en filmad pjäs blir det en överdos av dialog i det här dramat om en middag som spårar ur. Men välskrivet manus och järnstarkt spel gör den sevärd.

Film nr 13 innebär inget lyckonummer för vår käre 007. ”Octopussy” är en slentrianmässig Bondfilm som aldrig tar fart, med bleka karaktärer som inte vågar sticka ut.

Ännu en musikal får liv på vita duken och återigen är det i nostalgins anda. Här är det 80-talsrock på en sjabbig nattklubb som gäller och visst är det underhållande även om jag hellre sett mer humor och mindre klyschor, överspel och sockersöta huvudrollsinnehavare.

Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack skrev sannerligen historia med detta makabra mästerverk som aldrig släpper det krampaktiga taget om tittaren. Filmglädjen ljuder lika högljutt som Fay Wrays oförglömliga skrik.

Det är självfallet välkommet att inom svensk film kliva ur standardgenrer som deckare och slapstickkomedi. Men ska man göra en psykopatthriller värd namnet behövs en sympatisk hjälte, en intressant skurk, en vettig intrig… Ja, allt som den här filmen tyvärr saknar.

Är man amerikansk turist i en skräckfilm är man tydligen tillåten att bete sig hur dumt som helst. Som att till exempel åka på en förbjuden, improviserad guidad tur i efter kärnkraftskatastrof övergiven stad i Ukraina. Visst hoppar man till ibland men i övrigt är det mestadels korkad dialog och en massa springande som gäller.

Wes Anderson slår åter till med sin kufiga humor och skildrar ung kärlek i en simpel men finstämd historia om en småstads jakt på två förrymda barn.

Att en film som kom ut år 1937 fortfarande är lika svidande vacker och förtrollande 75 år senare är nästan svårt att komma runt i huvudet, men så är det. ”Snövit och de sju dvärgarna” existerar i lite av ett eget universum, ett universum där tid och rum inte spelar lika stor roll. Leonardo da Vincis ”Mona Lisa” och Bob Dylans ”The Times They Are a-Changin” existerar i samma universum.

”Prometheus” bryter ett par landningshjul men undviker tack vare en stark tredje akt att krascha fullkomligt. Storslagna idéer samsas med trist dialog, magnifika bilder med yxiga vändningar i storyn. Noomi Rapace går all in.

Den nya, envisa moderna sagotrenden. Dags för andra omgången av Snövit i en mörk, tungt beväpnad actionvariant som lider av ojämna huvudrollsinnehavare och regissör men förmår ändå att leverera ett snyggt och välförpackat stycke äventyr.

Jag minns mitt första möte med Ghost Rider. Svenska tidningen Mega Marvel, någon gång på nittiotalet, introduktionen av en ny karaktär, Danny Ketch, som skulle bära den eldfängda fanan vidare efter Johnny Blaze. Mitt tonåriga jag blev såld direkt. Vilken cool karaktär. Ska det vara så svårt att göra en riktigt bra, enkel men hård och mörk, rulle baserad på honom? Tydligen. Nuförtiden är Blaze tillbaka som Ghost Rider i serietidningarnas värld, och det är samme man som syns i filmerna, fast jag tror inte det är hans fel.

#Cannes 2012 – Boken är inflytelserik och ett stycke litterär historia. ”On The Road” som film är en lite snyggare ”American Pie”, utan humorn. Det finns inget stort eller klassiskt i den här historien om ungdomar som röker på, ligger runt, snattar och struntar i att ta ansvar för något.

#Cannes 2012 – Mordhistorien i ”The Paperboy” är inte höjden av originalitet, men ”Precious”-regissörens spännande touch och en oförglömlig Nicole Kidman gör den till en skön liten guilty pleasure-thriller.

Ett hederligt gammalt 2D-äventyr med det distinkta persongalleriet från Sjumilaskogen. Det känns väl tryggt såhär i Pixar-åldern? En cynisk nypremiär, säger du? Men Nalle Puh är väl inte cynisk?

Redan med Saul Bass snygga och stilbildande titelsekvens sätter Alfred Hitchcock tonen för en av sina absolut bästa filmer. ”I sista minuten” är en legendarisk film som är mycket svårslagen i thrillergenren och även om jag kunde så skulle jag inte ge mig på att förändra en enda bildruta.