#TFF – Tribeca Film Festival 2012 – ”Searching for Sugar Man” är en av de bästa historier du nånsin kommer att få höra – det är bara det att den är sann. Berättelsen om musikern Rodriguez lämnar ingen oberörd. Här presenteras den med fingertoppskänsla, ett fantastiskt soundtrack och en upplösning som är för perfekt för att vara påhittad.

Den tionde filmen om den brittiske superspionen är ett sällsynt misch-masch av alla hans tidigare äventyr. Den skulle passa sig ytterst bra för ett dryckesspel – ta en sup för varje scen du sett förut!

Flickfavoriten Zac Efron har blivit karl. I det här romantiska dramat spelar han en hård marinsoldat som spelar piano och gillar filosofi. Tyvärr överanstränger han sig i sitt försök att undvika sitt tidigare alster av tjejtjusarposer och kärlekshistorien har vi sett otaliga gånger.

En fiktiv karaktärs öde skildras mot en kuliss av verkliga händelser. Det är ett grepp jag gillar, ett grepp som ger trovärdighet åt den spännande historia som verkligheten gömmer. Det är bara synd att skaparna av ”Rampart” inte har lyckats plocka fram den.

Richard Kellys klassiska thriller ”Donnie Darko” är en mästerlig hallucination som lyckas vara både lättillgänglig och filosofisk på samma gång. En viss Jake Gyllenhaal fick sitt stora genombrott och med all rätt. Han bär filmen på sina, då, späda axlar.

Ethan Hawke gör ett utmärkt jobb som labil författarkliché i ”The Woman in the Fifth”, en mardrömsthriller som med en omständlig historia nästan uteslutande talar till hjärtat.

#TFF – Tribeca Film Festival 2012 – Morgan Spurlock har med ”Mansome” tonat ner avslöjandena där fokus ligger på honom själv och ersatt det med lättsam humor om mannens roll idag. Det är bitvis kul, men också ojämnt och blir ibland aningen tradigt när enskilda karaktärer följs alltför länge.

#TFF 2012 – Tribeca Film Festival – ”Deadfall” är en klassisk thriller som inte helt kan hålla sig borta från klichéerna, men starka skådespelarinsatser och karaktärer som går lite mer på djupet gör att resultatet blir riktigt bra.

#TFF – Tribeca 2012 – Man kan tycka vad man vill om obskyra ”Francophrenia” – och det är det nog många som gör också – men det går inte att komma ifrån att det här är ett av de mest kreativa användandet av ”bakom scenerna”-material jag nånsin sett.

Min första tanke är hur jävla bra de har fångat sjuttiotalskänslan, och det är någonting som känns väldigt HBO.

Fransmännens fördomar om den svenske mannen sätts på sin spets i denna söta, lilla romcom där Audrey Tautous charm matchas väl av François Damiens rara, blågula klant. Men en välbekant story och övertydliga metaforer gör resultatet ojämnt.

En skön skurk, ett unikt vapen och två svenska skönheter gör Roger Moores andra Bond-film till en av seriens klassiker. Storyn verkar vid en första anblick härligt okomplicerad. Världens främste lönnmördare är uttråkad, och bjuder in superagenten James Bond till en katt-och-råtta-lek.

85-årige sushimästaren Jiro Ono har lyckats ta sig till toppen tack vare en passion som aldrig dör ut, och en otrolig disciplin som får oss i västvärlden att verka veka och lata.

#TFF – Tribeca 2012 – Som en slags minimalistisk ”Reality Bites” – där handlingen som kretsar kring sökandet efter meningen med livet helt utspelar sig på en parkeringsplats – har ”Free Samples” chansen att bli en indierulle av rang för den här generationens unga vuxna.

Filmer som känns som ”filmad teater” är inte helt lätt att få till. Även om teater är nära besläktat med film så bygger det mer på att man inte har en skärm mellan filmskapare, skådespelare och publik, det bygger på närheten och kontakten med berättelsen som man ser utvecklas framför sig i realtid.

”Project X”, som ibland ger en känsla av att vara en indiefilm, påminner på många sätt om en musikvideo. Trots att jag uppskattar de experimentella aspekterna räcker det inte hela vägen.

Så har man dammat av ännu en gammal 80-talsserie för filmduken. Fast som vanligt är det mer anpassat för fans av de nya stjärnornas moderna filmer snarare än originalet (med undantag för några ganska väntade cameo-roller). Kul är det dock om än extremt ojämnt.