#SFF12 – Temat maktspel sätts på sin spets i det här komplexa thrillerdramat inspirerat av verkliga händelser. Ett telefonsamtal från en påstådd polis får chefen på en snabbmatsrestaurang att under en hektisk kväll trakassera en av sina anställda. Det är oerhört eggande och välspelat men hade gynnats av finslipade detaljer.

#SFF12 – Även bland filmfestivalens övriga annorlunda utbud sticker ”Tabu” ut, för all del med det berättartekniska upplägget men framför allt med en poetisk estetik som känns hämtad från stumfilmens tidevarv.

#SFF12 – Ett otroligt välspelat drama med väldigt mycket värme och hjärta. ”Broken” är brittisk realism när den är som bäst och från första bildrutan skildras den inte helt intakta vardagen och de lika trasiga men på många sätt älskvärda människorna i den, med sådan känslighet att man som publik inte kan låta bli att beröras.

#SFF12 – Sällan är det en sätter sig ner och kollar på en bulgarisk film, ännu mindre så en spionkomedi från sagda land. Emil Christovs regidebut är dock en bitvis väldigt skicklig sådan och definitivt värd att kolla in.

#SFF12 – Vi har sett kvinnovåld och ohyggliga familj- och parförhållande skildrade förut. I ”90 minuter” får vi dock uppleva dem ur männens perspektiv och vi kommer obehagligt nära tre olika men likvärdigt skrämmande personer vars känsloförfall förvandlar dem till oförutsägbara monster.

#SFF12 – Att vara barn till en amerikansk mästare är inte det lättaste, och egentligen ska en väl inte jämföras med sin förälder. Men när Xan Cassavetes (dotter till John) gör sin långfilmsdebut med den blod- och sexfyllda ”Kiss of the Damned” kan en dock inte undvika att konstatera att äpplet föll långt från trädet.

#SFF12 – Ultravåldsamma regissören Takashi Miike ger sig på att regissera filmadaptionen på ett av Japans mest hyllade tv-spel, om en grupp försvarsadvokater som medlar med de döda.

#SFF12 – Chiles officiella bidrag till Oscarsuttagningen 2012 är en gripande berättelse om den chilenska folksångerskan, poeten och konstnären Violeta Parra (1917-1967). Den innehåller allt som ett livsporträtt av en Stor Konstnär ska innehålla.

Ett synnerligen haschdimmigt frihetssökande i slutet av sextiotalet av två relativt anonyma hippier är förvånansvärt underhållande och rent trivsam också för publiken av idag. Resan är mer mångbottnad än den kanske först verkar, men framförallt skildrad med sådan ömsint hand att jag inte kan värja mig utan hänger glatt med på färden, dit den tar mig.

Smack! Biff! Pow! Det är ljudet av Obelix som klår upp ett gäng romerska legionärer. Det är lustigt nog också ljudet av min begynnande migrän efter att ha varit vittne till ”Asterix & Obelix och britterna”.

#SFF12 – Vilken ärthjärna kom på att sälja in en oredigerad intervju som dokumentärfilm? Det här är på sin höjd extramaterialet på DVD:n om Steve Jobs som borde ha blivit. Tur att snubben är ett rent nöje att se på oavsett.

”En profet”-regissören Jacques Audiard levererar en stark, hjärtskärande kärlekshistoria om två vilsna människor som med sina skadade kroppar försöker finna balans i livet. En gripande film som lyfts enormt av sina suveräna stjärnor.

#SFF12 – Den 2:a april 2011 spelade bandet LCD Soundsystem sin sista konsert inför ett fullsatt Madison Square Garden i New York. Bandet annonserade några månader tidigare att de skulle avsluta med en gigantisk konsert i staden där allt en gång började.

Mångmiljonären som hamnar i blåsväder både privat och ekonomiskt gestaltas trovärdigt av Richard Gere i en film som är stark som thriller, men samtidigt uppvisar oväntat mänskliga drag.

#SFF12 – ”Flight” är en film som mycket mindre handlar om den dramatiska flygkrasch den blivit omtalad för och mycket mer om en mans kamp mot sitt beroende, vilket gör den mer till ett tragiskt och välporträtterat levnadsöde än en stor ”vräka på”-rulle.

Jag hade mina farhågor. Anders Nilsson visade genom de två föregående filmerna i serien, ”De 107 patrioterna” och ”Alla råns moder”, att han med alla önskvärd tydlighet är bäst lämpad att styra skutan som är ”Johan Falk”. Så kan manusförfattare Viking Johansson (han imponerade ju inte nämnvärt med ”Spelets regler”) och regissör Richard Holm hålla det inslagna tempot uppe? Svaret kommer överraska er! Eller inte, speciellt när jag redan nu avslöjar att det doftar positivt.

Innan biopubliken terroriserades av otäcka hajar, ormar, spindlar och hundar, skrämde Mästaren slag på folk med något så simpelt som fjärderfän. Och med den effektiva bristen på musik och motiv så krävs inte direkt svaga nerver för att kasta ett extra, vakande öga mot himlen efter den här ruggiga klassikern.