#Venedig 2012 – När nyheten släpptes om att Robert Redford höll på att snickra ihop en politisk thriller med sylvass cast, journalistik i fokus och intressant story rusade peppen oundvikligen högt direkt. Detta är alltid väldigt farligt, men när det gäller filmer som blandar politik och journalistik kan jag verkligen inte hjälpa det, jag är såld redan innan förtexterna.

Det hade varit mer än lämpligt att visa textremsan ”Varning för känsliga tittare” innan ”Rädda menige Ryan”. För de som är känsliga för starkt material bör verkligen tänka igen innan de väljer att se denna brutalt verklighetstrogna film.

#Venedig 2012 – En billig kopia av ”Crash” skriver en del i sina recensioner, långt ifrån det skulle jag vilja säga. Förväntningarna var väldigt låga när förtexterna till ”Disconnect” började rulla men ju längre in jag kom i filmen desto mer förförd blev jag. Känslan jag har nu i skrivande stund är väldigt svårslagen, känslan av en film som kommer från ingenstans, knockar en stenhårt och sedan inte släpper taget.

Det är knappast politisk satir vi pratar om när Will Ferrell och Zach Galifianakis spelar konkurrerande kongressledamöter. De spelar sina sedvanliga vuxenbebisar men trots några enstaka garv så börjar både humorn och karaktärerna kännas minst sagt luggslitna.

#Venedig 2012 – Nu när vi lever i en verklighet med så pass stort informationsflöde är det nästintill omöjligt att vara helt nollställd kring en film när man ser den. Detta gäller särskilt mig som är en riktig trailer-knarkare, både på gott och på ont. Just när portarna till salongen slogs upp inför ”At Any Price” var det dock så, jag hade i princip ingen koll alls på vad det var för film jag skulle få se.

#Venedig 2012 – Ja, så är det. Dessa ord yttrar Marinas (Olga Kurylenko) dotter när hon går runt i en vanlig amerikansk matvaruaffär någonstans en bit in i ”To the Wonder”. Denna replik fick mig att direkt börja reflektera över Terrence Malick och hans filmskapande. Det prickar in så himla väl eftersom det faktiskt stämmer, allt är vackert.

”Äta sova dö” är en film om utanförskap som lämnar tittarens känslor helt oberörda. Bra skådespel hjälper inte när filmen saknar både handling och karaktärsutveckling.

Brian De Palmas klassiska mästerverk baserat på Stephen Kings roman är en skräckhistoria som du sent (om någonsin) kommer att glömma.

#Venedig 2012 – Vi har sett det här förut, vi har sett det här tusen gånger. Det var det första jag tänkte när jag lämnade salongen efter visningen av Ariel Vromens yrkesmördarthriller ”The Iceman”, som efter en del hårda svängar nu äntligen har landat i sin färdiga form här på Venedigs filmfestival.

”I nationens intresse” var knappast något mästerverk men hyfsad action och en inte helt oäven Hamilton-debut för Mikael Persbrandt. Uppföljaren är en tragisk historia där man gör gott om fel varav det värsta ändå är att vara – tråkig.

Charlotte Rampling bevisar återigen att hon är en av världens främsta aktriser i sonen Barnaby Southcombes regidebut, en långsam men likväl spännande film noir-thriller som tar god tid på sig men levererar en eggande atmosfär.

Debuterande regissören Karzan Kader skildrar med stort hjärta och värme två bröders flykt från irakiska Kurdistan i början på 1990-talet. Trots att man sett den dels självbiografiska uppväxtskildringen om syskonband och barndom i ett krigshärjat land förut så rycks man med i de charmiga karaktärernas öden.

Susanne Bier gör en förvånansvärt lättsam romcom efter sin Oscar för den betydligt tyngre ”Hämnden” och med bröllop, medelhavet och Pierce Brosnan är liknelserna till ”Mamma Mia” oundvikliga. Å ena sidan en ganska förutsägbar film om cancer, å andra sidan en väldigt trevlig och fin film om kärlek och ensamhet.

Trots en rätt bekant story om att vara sig själv är ”Bitchkram” ett välspelat, visuellt fyrverkeri värt din tid. Tyvärr blir aldrig tonårskänslorna lika sprudlande som den visuella stilen. Andreas Öhmans andra långfilm kunde ha träffat hårt som en bitchslap, men värmer nu snarare som en mysig (bitch)kram.

Peter Flinth påbörjade Liza Marklund-serien med ”Nobels testamente” och kommer tillbaka för att ge den en värdig avslutning. Det mesta som släpptes däremellan vill vi ju bara glömma – men trots att de exotiska miljöerna är ett skönt avbrott från all grådaskig svensk deckare, tänder ”En plats i solen” aldrig riktigt till.

Det må vara helgerån att inte tokhylla en sådan älskad 80-talsfavorit som ”Top Gun”. Faktum kvarstår att den testosteronstinna jaktplansrullen har åldrats en aning, även om den fortfarande är både medryckande och underhållande.

På CV:t må Bill Cunningham bara vara en av hundratals modefotografer i New York men som person – speciellt i sin fabulösa bransch – är han en unik personlighet som inte liknar någon annan. Den här dokumentären skildrar med stort hjärta kulturkrocken mellan modevärlden och den sympatiska Bill.