”Gladiator möter Dante’s Peak”. Så lät antagligen pitchen för detta spektakel till historisk action/naturkatastroffilm. Och mycket riktigt förmedlar ”Pompeii” också det allra sämsta ur bägge dessa filmer.

Det är mycket som känns bekant i den här uppföljaren, från Sam Raimis filmer såväl som andra superhjälterullar. Men underhållande är det och både action, effekter och skådespelare är på förstklassig nivå.

”Hur kan en serie som är så händelselös samtidigt vara det mest underhållande som finns?” Ett konstaterande jag utbrister under varje säsong av ”Mad Men”. Denna fantastiska serie lever inte på cliffhangers eller på de stora händelserna utan på sin subtila genialitet. Utan att chocka eller skriva oss på näsan lyckas den med estetiken, skådespeleriet, den träffsäkra dialogen, speglingen av det amerikanska samhället och de fantastiskt nyanserade karaktärerna. Den lyckas kort och gott med allt.

Denna askungesaga är en modern klassiker tillika klichéfylld romcom. Julia Roberts, soundtracket och vissa repliker och scener vinner över den mycket tveksamma skildringen av en hora och torsk.

Keanu Reeves regidebut är en snygg, lättsmält kampsportshistoria med gott om imponerande fighter. Tyvärr drar regissören själv ner betyget genom att spela skurken med sitt enformiga tonfall och brist på ansiktsuttryck.

Uppföljaren till ”Rio” är precis som sin föregångare charmig, färgglad och överförtjust i brasilianska rytmer. Den dras också med samma problem som den första filmen: En alltför ensidig hjälte och ett manus som får ”Ice Age”-serien att framstå som oändligt sofistikerat.

Den lär aldrig få ingå i SAS filmutbud ombord, men ”Non-Stop” duger gott när du vill fly in i biomörkret i ett par timmar och se Liam Neeson knäcka näsor. Trots att man missar några chanser som kunde lyfta mystiken ännu mer, är det en stabil actionthriller med ett spännande koncept.

Franskt drama om förbjuden romans på kärnkraftverk har vackra bilder och starka skådespelarinsatser men faller på en föga engagerande historia med osympatiska karaktärer.

Russell Crowe och Jennifer Connelly imponerar stort i denna gripande biopic och deras kärlekshistoria är trovärdig. Men ibland skaver den skräddarsydda Oscarskostymen.

”Noah” är inbjudande och mäktig, visuellt imponerande. Den är också påfallande anonym i förhållande till sin litterära förlaga – detta kan naturligtvis vara både bra och dåligt beroende på ens grundhållning – och alldeles för utdragen.

”Jag hatar män!” Mitt utrop efter några avsnitt av ”Top of the Lake” är lätt att förstå eftersom miniserien bjuder på många fullständigt avskyvärda män där ingen går att lita på. Jane Campion ligger bakom denna lilla pärla. Campions dystra ton i sin filmografi är lätt att känna igen även här där Nya Zeelands svindlande vackra natur står i rak kontrast till seriens mörka historia.

Mupparna och Tina Fey är höjdpunkterna i den här trivsamma, underhållande men ojämna muppfilmen som trots inledande, självironiska musikalnummer misslyckas med att komma i närheten av den nivå Kermit & co en gång befann sig på.

Ett mästerverk för animations- och Hayao Miyazaki-älskare, en visuell smällkaramell för en animations- och Hayao Miyazaki-novis.

New York Film Festival 2013 – En fin historia, men det är svårt att inte jämföra med fantastiska och fantasifulla ”Spirited Away” av samma regissör och det gör att animerade japanska dramat ”The Wind Rises” känns lite platt.

Det är ett sportfilmshistoriskt ögonblick när ”Rocky” möter ”Tjuren från Bronx” i den här dramakomedin. Men humor såväl som drama är på en lika vek nivå som stjärnornas karriärer och styrkan från klassikerna den tjuvåker på lyser med sin frånvaro.

Problemet med denna romantiska komedi med Tina Fey som syokonsulent och Paul Rudd som bekymmerslös lärare/uppvaktare är att den försöker vara en romantisk komedi när den egentligen handlar om något annat. Värd en titt för några fina scener och skådespelare men för ofukuserat för att göra något större intryck.

Snyggt förpackad romantisk actiondystopi som landar i laddning någonstans mellan ”Twilight” och ”Hunger Games”. Det är underhållande och välspelat på de flesta håll och romansen mellan de två huvudpersonerna känns äkta. Dock är filmen för lång och tappar därför emellanåt i både tempo och energi.