”De omutbara” är en nästintill perfekt film i sitt slag. Den är spännande, underhållande och våldsam och lyckas, trots det, visa stunder av mänsklighet och kärlek.

Med “Downton Abbey” har skaparen Julian Fellowes lyckats med något som allt för få perioddramer om aristokratiska britter lyckats med, nämligen att låta oss i publiken komma innanför den välpolerade ytan.

Man kan visst tävla i konst. På rent objektiva och vetenskapliga grunder. Särskilt i TV-serier kan man tävla. Det hela är mycket enkelt: ”Sopranos” är det bästa som någonsin har gjorts, alla kategorier. Så kommer det att vara fram till den yttersta dagen. Den som påstår något annat ska ha smörj. Begrips!?

Uppföljaren till stundtals hysteriskt roliga ”21 Jump Street” går möjligtvis att förlåta för att den försöker göra exakt samma sak en gång till, men hade behövt en jämnare nivå på humorn för att inte framstå som en misslyckad och direkt cynisk, men här och var småcharmig, kopia.

”Äkta människor” är en prisad och världsberömd svensk sci-fi som fungerar som en trojansk häst. Det är underhållning men i magen på hästen finns det gott om politiska frågeställningar. (Recension av säsong 1-2.)

Det svåraste i denna värld, är att leva i den. Det näst svåraste är att på ett rättvist sätt förklara ”Buffy och vampyrerna” för någon oinsatt. Att förklara, för någon som inte håller med, varför serien om en ung blond tjej som jagar vampyrer (och andra demoner) i high school-miljö är en av tidernas allra bästa. Och viktigaste. Det är jättesvårt. Kanske till och med omöjligt. Men jag tänker göra ett försök.

Många var de serier som bröt ny mark under det, för just TV-serier, gyllene 00-talet. Showtimes ”Dexter” var definitivt en av dem. ”Dexter” var även en av de serier där det vågade satsas på en äkta antihjälte. Att Showtime tog innebörden av en antihjälte till en helt ny nivå får väl nästan räknas som en underdrift. Att lyckas få miljoner av tittare att sympatisera med en seriemördare kändes nog på förhand extremt långsökt, men som de lyckades. Detta är en serie om seriemördare!

Serien som tog över ”Vänner” som sitcom om unga, vita, dejtande heteron i NYC är numer ökänd för sitt hatade finalavsnitt. Men här fanns – trots unken kvinnosyn och en del stereotyper – under sina bästa stunder en kul, rapp och tänkvärd TV-serie med drabbande igenkänningshumor.

För dig som saknat ”Ally McBeal” och längtat efter ett advokatdrama med lite corky karaktärer, kärlek på jobbet och någorlunda märkliga fall så kan du i ”Suits” få ditt lystmäte mättat. Men förvänta dig inga dansande bebisar. (Recension av säsong 1-3.)

Åttio minuter med världens snällaste brevbärare blir lite för mycket av det goda.

HBO:s kitschiga vampyrssaga närmar sig sitt slut och Patrik Linderholm ser tillbaka på en TV-serie som, trots sina brister, alltid har haft gaddarna utfällda och inte varit sena med att bita tag. (Recension av säsong 1-6.)

Matt Johnson är ett namn att sätta på minnet. Han är både skaparen och huvudrollsinnehavaren i den här skrämmande mockumentären om hur mobbning uppmuntrar två mobbade bästisar att planera en skolmassaker. En stark filmdebut som känns i magen.

En av de absolut dyraste produktionerna i TV-historien fick också till slut se sig besegrad just på grund av dess enorma nota. HBO:s ”Rome” var älskad av både TV-publik, kritiker och några till. Tittarsiffrorna och ratingen svek aldrig, men likt kusinen ”Deadwood” (från samma kanal) blev slutligen produktionskostnaderna alldeles för höga för att hålla serien vid liv.

Denna godbit är verkligen Denis Learys serie helt och hållet – den låter Leary, den ser ut som Leary och den andas Leary. Behöver jag ens nämna att ifall man gillar Leary kommer man att älska FX:s ”Rescue Me”? På ytan ett något småskumt brandmansdrama, men serien är så mycket mer än så, trust me!

Serier och filmer som kretsar kring eller utspelar sig i fängelsemiljöer har, ursäkta uttrycket, alltid fängslat mig. Sedan finns det, som med det mesta, alltid bra och dåliga exempel. ”Prison Break” hamnar någonstans där mitt emellan, den börjar riktigt lovande, men sedan tappar den vartefter.

”Herregud, jag växte upp för fort… ” Vissa serier är för nostalgiska för att det rättvist ska gå att bedöma och sätta ett betyg. ”The O.C” är lika med perioden då jag tog studenten och lämnade barndomshemmet och gjorde mina första stapplande steg i huvudstaden. Phantom Planets låt ”California” under vinjetten är mäktig och likt all musik i serien ger den både vemod och glädje.