Det kan låta som en kul idé att låta Saoirse Ronan och Alexis Bledel spela tonåriga yrkesmördare. Och James Gandolfinis närvaro är alltid en ursäkt att spana in en film. Men en film som inleds lovande blir snabbt tjatig och outhärdligt pratig.

Scott Derrickson tar ett par skopor polisthriller och toppar med några nypor rysare och bakar ihop en hyfsat spännande historia om The Doorsnynnande demoner. Utförandet är förvisso klanderfritt och rådande stämning hela vägen behagligt skrämmande, men tyvärr saknas ett stabilt driv i berättandet, varför tempot emellanåt känns rätt trevande.

Rymdrobotarna som aldrig kan komma överens gör ett fjärde försök, nu med färsk uppsättning mänskliga sidekicks och en välbehövd ny energi. Om du letar efter årets mest högljudda, effektladdade och skamlöst smygreklamtäta actionrökare blir ”Transformers: Age of Extinction” förstås svår att toppa. Då är det tur att fyran trots allt är den bästa ”Transformers” hittills.

Roland Emmerichs svulstiga och överjäst patriotiska science fiction-tårta till film är med lite överseende och en skopa god vilja underhållande än idag, 18 år efter filmens premiär.

Ännu
en Coppola är här – debuterande Gias stil påminner om faster Sofias subtila,
lågmälda stil. Med James Francos texter om osäkra tonåringar i Los Angeles har
hon gjort ett snyggt, eggande drama som kräver smak och tålamod.

Guillaume Canets första engelskaspråkiga film som regissör utspelar sig i en brottsbelastad familj under det moderiktiga 70-talet men utan plyschet och fårskinnskragarna är det en enögd och ostämd rulle.

Adam Sandler återkommer med en rutinmässig komedi om två omaka familjer på semester i Sydafrika. Trots vackra vyer haglar klichéerna tätt, skämten faller platt till marken och det träiga skådespeleriet gör att allt känns precis som vanligt i Sandler-land.

Det är en beundransvärd idé med en barnfilm som enbart tar hjälp av riktiga djur i djungelmiljö för att berätta en berättelse om en apas äventyr. Men bristen på en mänsklig ledsagarröst blir påtaglig och filmen känns lite längre än vad den egentligen är.

Tänk att vi fick vänta till 2012 innan vi fick en välgjord och viktig skildring av AIDS i Sverige.

Eddie Marsan briljerar i en (för honom) ovanlig huvudroll i det här stämningsfulla dramat om livet, döden och vad ensamhet kan innebära. Sina brister till trots så är det en film som väcker stora existentiella frågor.

Det tredje äventyret med vår älskade, hatt- och piskbeväpnade hjälte återgår framgångsrikt till den första filmens stämning och lyfter tack vare Sean Connerys förträffliga insats.

Det är inte lätt att följa upp en klassiker som ”Jakten på den försvunna skatten” och inte ens Steven Spielberg lyckades. Här finns visserligen ett rappt tempo och gott om spänningsmoment men den ojämna kombinationen av humor och mörka element hotar att ta kål på Indys charm.

Ja, Michael Fassbender spelar en popsångare som ständigt går omkring med ett stort papier-maché-huvud. Hur flummigt det än må låta så levererar han bättre än någonsin i en indiefilm som bjuder på fängslande filmmagi.

Före ”Sopranos”, ”Breaking Bad” och ”Boardwalk Empire” fanns ”OZ”, en förkortning av ”Oswald State Correctional Facility” som var en teaterscen där det grekiska dramat ikläddes fängelseoverall och fick fri tillgång till knark och extra testosteron. Har brott någonsin lönat sig så här lite på TV?

”Homeland” är en av de senaste årens allra bästa serier och den har befäst sin position tack vare sin lyckosamma blandning av genrerna action/thriller/drama och de djuplodade karaktärsporträtten av Nicholas Brody och Carrie Mathison. (Recension av säsong 1-3.)

Regissören
John Carneys drama om två trasiga individers gemensamma kärlek till musiken är
inte lika stark som hans ljuvliga ”Once”. Men trots en del udda beslut
(inklusive castingen av Adam Levine) så finns här både humor, charm, stämning,
vacker musik och fint samspel mellan Mark Ruffalo och Kiera Knighley.