Förväntningarna var relativt höga när det stod klart att Tim Burton skulle göra en nytolkning av 1968 års klassiker ”Apornas planet”. Men trots hans visuella talang, en otrolig cast och viss förbättringspotential blev resultatet helt obegripligt ruttet.

Ungerska Cannesvinnaren ”White God” talar kraftfullt om rastänkande, institutionell rasism och annan mänsklig destruktivitet. Den gör det med hjälp av ett gäng briljerande hundar.

Behöver man en paus från mainstream-film så är ”Mimi & Grigris” ett utmärkt val. Ett starkt, vackert drama om två omaka underdogs som finner varandra bland kriminalitet och fattigdom. Bara den unika avslutningen är värd biljetten.

Senaste exportvaran från Nordic Noir-fabriken över sundet är en mörk och dyster historia som lyckas göra tillräckligt många saker rätt för att hålla intresset uppe till slutet. Dessutom bjuds det på ett utmärkt radarpar varav ena halvan utgörs av Fares Fares.

Många avfärdar ”Dirty Dancing” som en tjejfilm och tjejfilm är, i vårt patriarkala samhälle, något som är mindre värt och därför legitimt att håna. Trots sin till synes töntiga historia rymmer ”Dirty Dancing” fantastisk musik och dans, en magisk kärlekshistoria och ögonblick av feminism. Och glöm inte att det går att älska ”Gudfadern” OCH ”Dirty Dancing”.

Det kan låta som en kul idé att låta Saoirse Ronan och Alexis Bledel spela tonåriga yrkesmördare. Och James Gandolfinis närvaro är alltid en ursäkt att spana in en film. Men en film som inleds lovande blir snabbt tjatig och outhärdligt pratig.

Scott Derrickson tar ett par skopor polisthriller och toppar med några nypor rysare och bakar ihop en hyfsat spännande historia om The Doorsnynnande demoner. Utförandet är förvisso klanderfritt och rådande stämning hela vägen behagligt skrämmande, men tyvärr saknas ett stabilt driv i berättandet, varför tempot emellanåt känns rätt trevande.

Rymdrobotarna som aldrig kan komma överens gör ett fjärde försök, nu med färsk uppsättning mänskliga sidekicks och en välbehövd ny energi. Om du letar efter årets mest högljudda, effektladdade och skamlöst smygreklamtäta actionrökare blir ”Transformers: Age of Extinction” förstås svår att toppa. Då är det tur att fyran trots allt är den bästa ”Transformers” hittills.

Roland Emmerichs svulstiga och överjäst patriotiska science fiction-tårta till film är med lite överseende och en skopa god vilja underhållande än idag, 18 år efter filmens premiär.

Ännu
en Coppola är här – debuterande Gias stil påminner om faster Sofias subtila,
lågmälda stil. Med James Francos texter om osäkra tonåringar i Los Angeles har
hon gjort ett snyggt, eggande drama som kräver smak och tålamod.

Guillaume Canets första engelskaspråkiga film som regissör utspelar sig i en brottsbelastad familj under det moderiktiga 70-talet men utan plyschet och fårskinnskragarna är det en enögd och ostämd rulle.

Adam Sandler återkommer med en rutinmässig komedi om två omaka familjer på semester i Sydafrika. Trots vackra vyer haglar klichéerna tätt, skämten faller platt till marken och det träiga skådespeleriet gör att allt känns precis som vanligt i Sandler-land.

Det är en beundransvärd idé med en barnfilm som enbart tar hjälp av riktiga djur i djungelmiljö för att berätta en berättelse om en apas äventyr. Men bristen på en mänsklig ledsagarröst blir påtaglig och filmen känns lite längre än vad den egentligen är.

Tänk att vi fick vänta till 2012 innan vi fick en välgjord och viktig skildring av AIDS i Sverige.

Eddie Marsan briljerar i en (för honom) ovanlig huvudroll i det här stämningsfulla dramat om livet, döden och vad ensamhet kan innebära. Sina brister till trots så är det en film som väcker stora existentiella frågor.

Det tredje äventyret med vår älskade, hatt- och piskbeväpnade hjälte återgår framgångsrikt till den första filmens stämning och lyfter tack vare Sean Connerys förträffliga insats.