Chadwick Boseman gör en fantastisk insats för att gestalta det narcissistiska energiknippe som var James Brown. Han lyckas få fram en trovärdig bild av den mångfacetterade och stundom galne sångaren.

Mörk himmel, gråa skuggor som rör sig över åsryggen. Akira Kurosawa skulle kunna få toppbetyg för ”De sju samurajerna” bara för att han skapade den legendariska krigsscenen där en trupp soldater rider över en kulle på väg mot slagfältet, eller för att han skrev sidolånga bakgrundshistorier om varje ledande rollfigur och gjorde ett invecklat släktträd över de 101 byborna. Detta är en episk mastodontfilm, men idag kanske bäst lämpad för cineaster.

Trots goda intentioner blir denna science fiction-historia inte mer än ett halvcharmigt familjeäventyr som hämtar lite för mycket från sina inspirationskällor.

Chris Rock har skrivit och regisserat denna semibiografiska historia om en komiker som är rädd för att inte längre vara rolig. Filmen är lite ojämn på sina håll men mycket underhållande och till och med riktigt gripande emellanåt.

Trots att jag sett filmen förut får jag mardrömmar efter ”Marnie”. Den är inte ansedd att vara en av Hitchcocks bästa men jag gillar den. Den har utan tvekan sina brister, men kryper trots det in under skinnet på samma sätt som ”Fåglarna” och ”Psycho”.

Om du gillade ”Snuten i varuhuset” så kommer här mer av samma vara. En ”action”-komedi med fler skämsögonblick än skratt, men också en underdog-hjälte som är svår att inte tycka om lite grann.

Skaparna bakom franska megasuccén ”En oväntad vänskap” är
tillbaka med en ny, samhällskritisk feelgood-film, återigen med deras charmiga
stjärna Omar Sy i huvudrollen. Styrkan ligger i skådespeleriet men det viktiga
ämnet försvinner bland förlösande humor och romantik.

Den nästan två och en halv timme långa resa in i Kurt Cobains inre som ”Montage of Heck” är, gör dokumentären till en vindlande mästerlig skildring av en ångestfylld och nedknarkad musiker. Som mest av allt bara ville bli omtyckt.

För den som längtar efter brittisk romcoms glansdagar med ”Bridget Jones dagbok” i spetsen kommer ”Man Up” som en hjärtevärmande påminnelse om hur trevligt det kan vara att sjunka ner i biomörkret till en film som lyckas vara både romantisk och underhållande, och lagom knasig utan att ta ut svängarna till den dåliga-smakens-gränser.

”Slow West” är en helt klart bisarr version av Vilda Västern, berättad i sakta mak – som titeln avslöjar. Små stänk av finurlig humor, solida skådespelarprestationer och vackert foto gör detta till en riktig bioupplevelse, som man inte blir riktigt klok på förrän eftertexterna börjar rulla.

Disney tog sig in i filmvärldens finrum med den här pampiga
men intelligenta kärlekssagan, komplett med charmiga karaktärer och minnesvärda
sångnummer.

En zombiefilm som låter den blodtörstiga jakten få ta ett steg åt sidan för att istället visa upp de mänskliga relationerna – framför allt mellan en far och dotter, när hon blir smittad och bara har några veckor kvar att leva. Hedervärda insatser av Breslin och Schwarzenegger och en annorlunda premiss gör ”Maggie” till en fin och samtidigt grym indierulle.

Brittiske dokumentärskaparen Morgan Matthews långfilmsdebut gör det mesta rätt. Den är snygg, välspelad och tacklar ett viktigt ämne. Bara den svaga sista akten drar ned intrycket av vad som fram tills dess är en egensinnig och oborstad liten pärla till film.

”Memento” möter ”50 First Dates” med plågsamt resultat i Roland Joffes adaption av bästsäljaren ”Before I Go to Sleep”.

Bitvis insiktsfull och bitvis rolig – dokumentären ”Misery Loves Comedy” tar sig an några angelägna frågor vad gäller komedi och komiker. Tyvärr alltför många komiker. Istället för att gå på djupet gör det resultatet spretigt, och med tanke på att hela filmen är byggd på ett ”pratande huvuden” efter ett annat, blir det – trots all humor – lite stelt.

”The Overnight” balanserar mellan vågad indie och ytlig mainstream-humor. Det sistnämnda får överhanden, men sympatiska karaktärer som för det mesta gestaltas på ett sansat sätt utan överspel, gör det till en angenäm upplevelse.

Med en betydligt tristare skurk och lägre träffprocent i oneliners än sin föregångare avsäger sig ”Avengers: Age of Ultron” alla pretentioner på att bli en liknande milstolpe i superhjältegenren – hyfsat underhållande emellanåt, halvdana karaktärsfördjupningar och misslyckade skämt resten av tiden.