”Tomorrow! Tomorrow! I love you tomorrow!…”
Musikalhatare lär få kväljningar av käckheten i den här ökända, väldigt
amerikanska familjemusikalen. Men samtidigt finns här ett gott humör och
proffsiga sång- och dansnummer som kan pigga upp en regnig dag.

Salma Hayek är tuff men sårbar sexslav som sparkar seriös
skurkröv i den här ”Kill Bill”-wannaben. I händerna på Tarantino eller
Rodriguez hade det kunnat bli exploitationguld men nu blir det mest tröttsam
tortyrporr som slarvar bort den begåvade stjärnans talang.

Australiensk kuppthriller stoltserar med Ewan McGregor i en för honom annorlunda roll som kriminell mentor. Tyvärr lider filmen av både klyschor och en blek hjälte.

”The Duff” är en väldigt typisk high school-komedi om den fula ankungen som drömmer om att bli en svan. Inga större överraskningar väntar, men det filmen saknar i originalitet tar den igen i sina välmenande om än rätt övertydliga budskap.

”Furious 7” särskiljer sig från sina föregångare mest på grund av de sorgliga omständigheterna. Dikten kommer lite för nära verkligheten när Paul Walker kryssar fram mellan explosionerna i tvåhundra kilometer i timmen. I övrigt är det mer av det gamla vanliga – mycket, mycket mer. Hälften kunde varit nog.

Fyra koketta BFFs med perfekt makeup och locktångat hår, är denna gång iklädda den lilla svarta av rätt anledning. Till låten ”Secret” får vi redan i introt se hur deras Queen Bee ligger begravd i en kista. ”Pretty Little Liars” är en udda mix av mordmysterier och högstadiedrama med skräckfilmsinslag. Den är med denna kombination ensam i sin kategori, vilket bara därför gör den intressant.

”Mannen som visste för mycket” från 1956 är en välarbetad Hitchcockfilm där allt är genomtänkt och utstuderat för att hålla publiken i spänning.  Detta är en remake av hans egen film från 1934  –  och den är bättre. Hitchcock förklarade en gång att den första versionen var gjord av en begåvad amatör medan den andra versionen var gjord av en yrkesman.

”Asterix – Gudarnas hemvist” är inte en jättespännande historia men dock en mycket underhållande, snygg och fartfylld film. Alla som är bekanta med den tecknade serien och de sköna gestalterna därifrån lär inte bli besvikna, även om skämten blir lite trötta och uttjatade mot slutet.

Det prisbelönta gänget bakom tv-serien ”Damages” är tillbaka med storm. Deras nya skapelse ”Bloodline” – en djupt emotionellt gripande och ofantligt välskriven familjekrönika – är det i särklass bästa som Netflix har lagt vantarna på hittills.

Det stora sjukhusmysteriet i Beck nr 30: vem dödade all spänning? Hämta defibrillatorn, någon, innan pulsen försvinner helt!

Gulliga, färgsprudlande äventyr väntar när jordflicka möter otursförföljd utomjording. När de lärt sig handskas med sina olikheter måste de rädda världen. DreamWorks ”Home” plockar kanske inga höga poäng i originalitet, men är stabil och välgjord underhållning för stunden.

Pampig och fläskig pianomusik ackompanjerat av sköra fiolstråkar, uppumpade tonårspojkar och förutsägbar klippning med många närbilder. Fast just det, det slipper vi faktiskt här. ”Döda Poeters Sällskap” är en fantastiskt vacker och inspirerande berättelse, och den klarar sig alldeles galant utan klichéartad dramamusik, häftiga trickfilmningar och utstuderade kurvor. Istället bjuds det på berörande skådespeleri, livet i det stora fångat genom ett nålsöga och hyfsat hiskliga säckpipor.

Men för helvete nu, Beck! Ska det vara så svårt att göra en vettig svensk deckare? Ett mordfall som sticker ut, en rafflande polisjakt och en oväntad upplösning – begär jag för mycket?

Med sin sex delar långa dokumentärserie ”The Jinx” har regissören Andrew Jarecki och manusförfattaren Marc Smerling skapat spännande, ryslig och oerhört fascinerande tv-underhållning av absolut världsklass.

Alla Michael Connelly-fans kan andas ut, nu är serien som är baserade på några av hans böcker äntligen här. Har den något nytt att komma med? Nej. Är det sevärt? Absolut.

Ett helt år väntade jag alltså på en fortsättning som aldrig kom. Men jag är inte bitter, nej då, inte heller arg, men dock rätt uttråkad och också ganska besviken för att jag nu måste ge mig till tåls ännu ett år och hoppas på det där, som ändå någonstans fortfarande känns som värt att vänta på.

François Ozons senaste dramakomedi utmanar könsnormer på ett välkommet vis. Tyvärr är gör inte den lovvärda ambitionen mycket för att rädda en hopplöst sentimentalt såsig film som aldrig vet att sluta i tid. Till slut blir det en klyscha för mycket.