Nikole Beckwiths debutfilm om vad som sker när en ung kvinna kidnappad som barn återvänder till sina föräldrar är ett svart, fängslande drama. En smått ojämn omvändning i filmens andra halva kompenseras av lysande skådespel.

Den kanadensiska långfilmsdebutanten Stephen Dunn har skapat ett lika intimt som färgsprakande uppväxtdrama fyllt av allt från hatbrott till talande hamstrar.

”Less is more” är ett koncept som ”The Invitation” anammat när den med små medel bygger upp en effektiv, skrämmande paranoia under en middagsfest där allt inte står rätt till.

Trots ett filmförbud från de iranska myndigheterna så fortsätter Jafar Panahi att göra film. I den här fyndiga mockumentären agerar han själv taxichaufför och utvecklar via en rad spännande möten sin beundransvärda kärlek till filmberättandet.

Förväntningarna har varit höga på Joachim Triers tredje långfilm ”Louder than Bombs”, i våras uttagen till huvudtävlan i Cannes som första norska film på 36 år. Efter de hyllade skildringarna av unga Oslomäns inre kamp mot sig själva i ”Repris” och ”Oslo 31 augusti” byter Trier och hans ständige medförfattare Eskil Vogt oslonorskan mot New York-engelska utan att för en sekund frossa i den nya settingen eller förlora sitt säregna filmiska språk i översättningen.

”Tangerine” av Sean Baker är ett modernt och väldigt underhållande nutidsdrama som fokuserar på människor oftast förpassade att vara utanför blickfånget. Dessa individer är bland de mest levande och färgstarka karaktärer jag sett på bio på ett bra tag och en inblick i deras liv är lika fascinerande som fängslande.

Är du sugen på vacker konstnärlig 800-talstil, långa tagningar och invecklad story i en seg film så är ”The Assassin” troligen din kopp te. Vill du se en häftig kampsportsfilm – se något annat.

1972 skrevs ett manifest för att svensken skulle blir oberoende av andra medborgare. Idag dör människor i ensamhet och hittas först veckor senare. Erik Gandini har med intelligens och humor skildrat den ensamma svenskens strävan efter självständighet.

Den franska publik- och kritikfavoriten ”Marguerite” från Venedigs filmfestival tidigare i år är ett snyggt kostymdrama och en otroligt härlig film med mycket hjärta.

Den avslutande delen av framgångssagan ”Hungerspelen” är en resa genom ett kompakt mörker. Om berättelsen hotade att dippa halvvägs igenom så rätas den upp med råge i denna blodstänkta final. Den totala succén får därmed anses vara ett faktum.

Den norska katastroffilmen ”Vågen” är Skandinaviens första någonsin och levererar faktiskt över förväntan. Visst, filmen lyckas inte undvika alla vedertagna klichéer men är trots det från början till slut riktigt spännande och dessutom extremt välspelad.

Fruktansvärt gripande om vårt gemensamma trauma som är förintelsen under andra världskriget. Historien är hyfsat anspråkslös men berättad innovativt och med sådan frenesi att man som åskådare inte kan värja sig. Det känns konstant, är ofta obehagligt och hela tiden väldigt upprörande. ”Sauls son” är ett mästerverk, rörliga bilder sammanfogade i absolut perfektion.

Efter en katt i Paris kommer fantompojken som måste rädda New York. Egensinnig elegans och ohämmad kreativitet, grafisk perfektion där ojämnheterna får bestå. Om allt går som det ska så produceras tecknad film av det här slaget fortfarande om tjugo år.

Tom Hardy i dubbelroll som ökända gangstertvillingarna Krays hade kunnat vara ett riktigt guldkorn i sin genre. Men Brian Helgelands tafatta regi och manus fäller krokben för hela produktionen.

En dramakomedi
som skildrar situationen i Gaza ur 13 kvinnors perspektiv hade kunnat bli hur
intressant som helst. Tyvärr är resultatet mest käbbel i en skönhetssalong.

Högtravande och långtråkigt om vackra amerikaner som krisar vid havet under europaresan. Det äkta paret Angelina Jolie och Brad Pitt gör, utan större framgång, sitt bästa för att få liv i liket som är det här ångestladdade relationsdramat. Till sist är det fotot och de vackra omgivningarna som är någorlunda upplyftande, medan mycket annat tyvärr suger.

Shima Niavarani och Gustaf Norén i en ”Fröken Julie”-tappning blir aldrig bättre än vad det låter på pappret. Stora intentioner men alldeles för flummigt resultat.