Less is more. Ibland krävs lite för att skapa god spänning. Regissören Jon Watts visar prov på regi värdig bröderna Coen med den här lilla thrillern. Sticker ut, trots att en känsla av utdragen kortfilm infinner sig.

Många missade chanser gör ”Scouts Guide to the Zombie Apocalypse” mer medioker än den hade kunnat vara. Lägg till några scener som så taffligt går över gränsen utan att bidra till någon humor, och resultatet hamnar långt under medel.

I en post-apokalyptisk framtid får en ung man chansen att rädda världen från en ondskefull skurk… Det hade kunnat vara valfri B-film från 80-talet men här finns även en glimt i ögat såväl som gott om splatter.

Bill Murray lunkar runt i Afghanistan som den släpige managern Richie Lanz, och det är ungefär lika roligt som det låter. Trötta skämt levereras runt en ramhandling som inte förmår engagera nämnvärt, och absolut ingen kommer minnas det här om ett halvår.

”Elser” är ett fascinerande porträtt av mannen som var tretton minuter ifrån att ändra världshistorien, och en sällsynt levande skildring av hur ett samhälle dukar under för mörkrets krafter. Slagsidan åt ett övertydligt filmberättande stör dock helhetsintrycket.

”Bränd” är ett väldigt välspelat och hyfsat underhållande kulinariskt drama som tyvärr saknar den där extra kryddan. Det är en aning för välpolerat samtidigt som historien är rätt simpel, förutsägbar och egentligen ganska fånig på bekostnad av en slags äkta passion för matlagning som helt saknas.

En psykologisk thriller om sexuella maktspel och gränsöverskridningar skulle kunnat bli ett intressant bidrag till våldtäktsdebatten. Tyvärr kan regissören Eli Roth varken hantera temat eller stjärnan Keanu Reeves generande överspel.

Gedigen och solid – det är fröjd att få luta sig tillbaka och låta sig översköljas av  mästerliga historieberättaren Steven Spielbergs senaste skapelse, som denna gång har pepprats med Coen-brödernas underfundiga humor. Snyggt förpackat inramat av Kalla Krigets spänningar.

För tio år sedan slutade jag sluka skräckfilmer. Dels på grund av mardrömmar, men också för att jag blev gubbe och började tycka att de var bättre förr. Tyvärr måste jag slå mig själv på fingrarna när jag ser om ”Hellraiser” och inse att det var bättre förr bara för att jag var yngre då. Pinhead och grabbarna har sin charm, men trots intressanta sado-masochistiska inslag är skådespeleriet bara för uselt.

Mobbarna på en snobbig internatskola utser den nya enstöringen till sitt offer, ovetandes om hennes mörka hemligheter… Ett slags häftigt hopkok av ”Ondskan”, ”Carrie” och ”Mean Girls” – med en lesbisk kärlekshistoria. Stämningsfull, välspelad och klart sevärd.

I kölvattnet efter ”The Cabin in the Woods” kommer den här påhittiga metaskräckisen om några ungdomar som sugs in i en slasherfilm från 80-talet. Inte helgjuten men rolig och ovanligt känslosam i sin historia om en tonårsflicka som får chansen att ändra sin döda mammas öde.

Amerikanska ”Martyrs” är en lagom våldsam rysare med både hämnd och religion som teman. Stundtals spännande och filosofisk men aningen blek, speciellt i jämförelse med det franska originalet.

Under körsbärsträden finns i det här fallet en papperstunn historia och en regissör med en benägenhet att fastna i sentimentalitet.

SPECTRE är tillbaka i hans liv, men James Bonds värsta fiende är de höga förväntningar som kom efter ”Skyfall”. Från ett mästerverk till en mellanfilm, ett långt förspel utan klimax.

SVT:s nya serie är monumentalt sågad på bred front. Fruktansvärt oförtjänt. ”Boys” är pinsam, men dålig? Absolut inte.

Om du undrat vad Elijah Wood sysslat med sedan “Sagan om ringen”-filmerna så ta en titt på den här skräckkomedin han producerat och spelar huvudrollen i. Infekterade chicken nuggets förvandlar lågstadieungar till blodtörstiga zombies. Småkul men inte mer än så.

Göra billig skräckfilm med skakig handkamera var en fräsch idé 1999. Efter femtioelva varianter är det inte lika kul längre. Här kommer nummer femtiotolv.