Netflix dokumentärserie i tio delar är en otrolig men sann redogörelse för hur polisen i Manitowoc County fångar en misstänkt mördare, trots att många stora frågetecken omringar fallet. En äkta nagelbitare som är omöjlig att slita sig ifrån.

Det finns knappast någon film som betytt så mycket för den animerade genren som ”Akira”. Åttiotalsrullen som inte bara revolutionerade japansk animerad film men också skapade en sällan skådad popularitetsvåg och därmed även fick sig en hängiven kultskara. Finns det fog för hajpen? Absolut!

”Game of Thrones”-stjärnan Natalie Dormer övertygar starkt i denna anspråkslösa rysare om en mystisk självmordsskog i Japan. Den kusliga stämningen byggs upp grundligt och jag blir faktiskt flera gånger riktigt rädd, även om det rätt oväntade slutet lämnar en hel del övrigt att önska.

Emotsedda ”Under pyramiden” är ett formmedvetet genreexperiment i kategorin äventyr/mysterium i Orienten. Tänk Ture Sventon för vuxna. Tänk piggt och stämningsfullt utan djupare bett.

Vanligtvis uppskattar jag genre-cocktails, som när folk mixar bävrar med zombies och aliens med cowboys, men ibland blir det bara en geggamoja. Trots duktiga skådespelare (bra råvaror) är ”The Talented Mr. Ripley” inte mycket mer än en okej thriller light.

Denna enkla berättelse om överlevnad och hämnd i den brutalaste av vildmarker omhuldad av enastående foto, miljöer och skådespeleri, räcker ändå inte riktigt till då speltiden på över 2,5 timme är i längsta laget och ”The Revenant” bitvis tappar i driv och trovärdighet.

Ska man göra en film om finanskrisen bör man ha en stjärnspäckad ensemble och ett starkt manus. Med det första har man lyckats men såväl manus som regi – båda av komediveteranen Adam McKay – håller inte hela vägen för sådant tungt material.

Hal Ashbys oerhört 70-talsdoftande och ljuvt tonsatta kärlekshistoria står sig fortfarande som en av de mest träffande, tabubelagda och bitterljuva som målats upp på vita duken.

Precis
som Eli Roths övriga filmer så blev den här kannibalskräckisen lite oförtjänt
sågad. Men även här finns duglig kombination av splatter och skräck även om
miljöbudskapet kanske inte går hela vägen hem.

Det är en ny omgång Beck på ingång och redan nu kan du inleda det nya året med en helt ny TV-film till pizzan. Men hur var det nu med vår hårdkokte favoritkaraktär, är han med? (Liten spoilervarning längre ner.)

Starka skådespelarinsatser med Sandra Bullock i spetsen, och en fängslande titt på vad som pågår under ytan i politikens smutsiga värld, hämmas lite av ett spretigt manus. Men det räcker ändå för att ge känslan av att ”Our Brand is Crisis” har något viktigt att berätta.

Försöket att göra något nytt med den klassiska berättelsen är aktningsvärt. Tyvärr blir titelkaraktären en överspelad parodi och resten av ensemblen för blek, i en film där de tekniska detaljerna har potential, något som slarvas bort genom ett bristande manus.

Hånad som remake i hemlandet USA, men som fristående film är ”Secret in Their Eyes” en hygglig polisthriller, med en enorm insats av Chiwetel Eijofor och Julia Roberts, vilka förser filmen med dess blödande själ.

James Deans legend är så pass stor att den kräver en ordentlig biopic. Tyvärr är ”Life” inte den filmen, trots begåvade regissören Anton Corbijn och stjärnan Dane DeHaan. Mycket på grund av att fokus istället ligger på fotografen Dennis Stock, spelad av en som alltid svag Robert Pattinson.

Brad Birds ”Järnjätten” är en klassiskt berättad historia som tilltalar både barn och vuxna. En där traditionella budskap om vänskap och kärlek varvas med mer avancerade ämnen som våld och intolerans.

Med en första halva som i sakta mak presenterar karaktärerna genom långa monologer, en andra halva med mer spänning men också brutalt gore-våld, 80 procent av handlingen utspelad i ett och samma rum och en hjältelös historia, är det här en av Tarantinos minst publikfriande filmer. Ögonblicken av briljans finns som alltid, men det är för långt mellan dem och dialogen är inte på mästarens vanliga skyhöga nivå för att ursäkta speltiden på 3 timmar.

”Daddy’s Home” är en skitfilm i ordets alla bemärkelser, med dåliga rollprestationer, horribelt manus, och absolut noll originalitet. Will Ferrell har härmed blivit vår nya Adam Sandler. God skrattfri jul, allesammans.