”Zoolander” blev aldrig någon stor succé när den kom år 2001. Recensionerna var svala och filmen nära floppa på bio. Den kunde ha fallit i glömska, men med åren växte den knäppa komedin till något av en kultstatus, och än idag citeras det repliker och härmas miner från världens snyggaste men dummaste manliga modell.
Och gillar du ettan så gillar du tvåan, så enkelt är det. Inte alltid solklart när det kommer till uppföljare (”Dum & dummare 2”, någon?) men ”Zoolander 2” håller samma nivå av charm, korkad humor och hysteriskt överspel som sist.
Derek Zoolander har levt eremitliv sedan han förlorade sin familj. Tills han plötsligt tvingas ut ur dvalan och tillbaka till den verkliga, ytliga världen. Modepolisen Valentina (Penelope Cruz) behöver hans hjälp för att infiltrera modeindustrin på nytt. Derek ser sin chans att återförenas med sin tonårsson, och med gamle vännen Hansel (Owen Wilson). Resan går till Italien där världens ledande modeskapare snart ska samlas och någon planerar något ondskefullt.
Handlingen är återigen en löst Bond-influerad intrig, om mord och maktspel i den glamorösa, galna modevärlden. Det är inte heller handlingen som man minns en ”Zoolander”-film för. Snarare är det de färgstarka personligheterna, från gamla bekanta som designern Mugatu (Will Ferrell) till nya, hårt botoxade ansikten som Donatella-kopian Alexanya (Kristen Wiig), som gör filmen kul för stunden. Ben Stillers och Owen Wilsons samspel sitter såklart där det ska, i deras tolfte (!) film ihop.
Och paraden av cameoroller från nöjesbranschen verkar aldrig ta slut. Från Bieber till Willie Nelson, gäststjärnorna sträcker sig över generationer, något för alla åldrar och smaker. Rollerna är visserligen antingen ganska obetydliga eller pytte-minimala, men med många kul överraskningar. (Blinka och du missar Alexander Skarsgård!)
Så, ja. Filmen har Sting. Men kunde gärna haft mer – sting.
För man kan tycka att Zoolander borde hamnat i sitt rätta element år 2016.
År 2001 var han långt före sin tid, då det knappt fanns bloggar eller sociala medier. Ingen pratade om ”selfies” och ”duckface”, och våra bilder fick aldrig likes där de stoppades in i ett fotoalbum eller en mapp i datorn. Det finns alltså mycket att driva med i vår självupptagna, bekräftelsetörstande nutid. Och ”Zoolander 2” har sina små briljanta ögonblick. Som när Justin Bieber blir brutalt avrättad på italiensk gata, men bara måste hitta rätt filter till sin sista Instagram-bild.
Men satiren når sällan längre än vad Zoolanders selfiepinne sträcker sig. Det är en snäll och uddlös parodi på modevärlden där Ben Stiller (som både agerar och regisserar) är mer intresserad av att spela dum, än att ge en verkligt fyndig kommentar på den ofta bisarra värld vi lever i.
Å andra sidan finns en viss charm i det också. Att filmen inte placeras alltför mycket ”här och nu”, eller utger sig för något den inte är. Den är modern men också tidlös, med alla de element som gjorde första ”Zoolander” till en klassiker. Jag får erkänna att jag aldrig blev helsåld på ettan, men uppskattar hur denna uppföljare går i samma spår och följer en liknande story. Det måste inte alltid vara större, sjukare och med mer explosioner. För en opretentiös filmkväll där du bara vill skratta och låta hjärnan vila, gör ”Zoolander 2” sitt jobb.
Det är som att tiden har stått still de senaste femton åren. ”Zoolander”, en korkad men omtyckt komedi, följs upp av en lika korkad tvåa, som har alla förutsättningar för att bli lika populär. Förr eller senare. Vem vet, kanske bjuds vi på en trea om femton år igen? För Derek och Hansel, de jävlarna, är visst evigt unga.