James Vanderbilts regidebut är ett stabilt hantverk som har sina stunder, men till några högre höjder når den inte. Berättelsen begränsas kraftigt att att man har följt genrens regelbok till punkt och pricka, vilket sänker hela filmen, medan Cate Blanchett – som är lika gudomlig som alltid – lyfter den.

Danmarks Oscarsbidrag ”Krigen” fångar, med sin minimalistiska titel, komplexa historia och totala närvaro, sin publik i skottlinjen mellan raketeld, familjebråk och krigsrätt.

Martin Zandvliets skildring av en bortglömd del i den danska historien är ett lika explosivt nervig krigsportätt som nyanserat karaktärsdrama.

Måns Månssons nya film om en kulturarbetares omvända klassresa är en oerhört träffande samhällsskildring, men tappar bort sig själv i historien den vill berätta.

James Ponsoldts skildring av mötet mellan journalisten David Lipsky och författaren David Foster Wallace är briljant i all sin enkelhet, och dess brutala sanningar kommer att träffa dig som ett skenande godståg.

Innan Kathryn Bigelow blev kritikerälskling med filmer som “The Hurt Locker” och “Zero Dark Thirty” gjorde hon “Point Break”, en film som är så absurd, adrenalinfylld och ljuvligt ostig att man inte kan annat än att älska den.

Egentligen behövs bara nämnas att Catherine Deneuve medverkar. Att hon dessutom har en romans med en gorilla borde göra vem som helst nyfiken. Räcker det inte så kan jag tillägga att ”Det helt nya testamentet” är en tänkvärd, underhållande och uppfinningsrik liten saga om ungdomens revolution mot vuxnas dumheter.

Ingen skulle kanske misstänka att en actionrulle där åtminstone fysiskt begåvade Vin Diesel jagar häxor är årets mästerverk. Men filmen gör misstaget att begå genrens största dödssynd – den är riktigt tråkig.

Även om
”Sophelikoptern” har samma dröjande bildspråk som Roy Andersson och Ruben
Östlunds filmer så är det en skruvad roadmovie som inte liknar något annat.

”Den unge Zlatan” är fylld av underbara små ögonblick från Zlatans karriär, och för fotbollsfans i allmänhet och Zlatan-fans i synnerhet är det en dokumentär man inte bör missa. Filmens problem ligger i strukturen snarare än innehållet.

Att hitta bra skräck bland allt skräp är som att leta efter nålar i en höstack. ”The Boy” är en liten pärla som sticker ut och känns både otäck och fräsch, trots en del uppenbara blinkningar till andra, klassiska rysare.

Det är nog inte bara jag som blir misstänksam mot människor som glatt menar att gymnasieperioden var den bästa tiden i deras liv. Snarare är det nog fler med mig som känner igen sig i den nattsvarta, poetiska ångest som bara tonåren kunde framkalla. En ångest som kan slå över i mordiska tankar, åtminstone om du heter Veronica och nyligen börjat dejta den där killen på skolan som gillar att skjuta skarpt.

Inte sämre än sin föregångare. Men inte direkt bättre heller. Ice Cube och Kevin Hart fortsätter polis-parhästandet på samma sätt som de en gång började. Något som alltså innefattar en rätt rejäl dos av skrikande och gapande, men tyvärr inte med så mycket humor eller annan substans.

”Ride Along” är en urbota dum och fruktansvärt trist actionkomedi som upprepar allt som man redan sett i mycket bättre och roligare filmer. Kevin Hart och Ice Cube spelar de omaka paret som jagar skurkar men de gör det tyvärr inte alls särskilt övertygande, även om jag är övertygad om att de har roligare än publiken.

Det krävs ett hjärta av sten för att inte gripas av utstötta, frustrerade Kim och hennes vänners kamp i Alexandra-Therese Keinings starka ungdomsdrama, redan en av årets bästa svenska filmer.

I vågen av dystopiska och post-apokalyptiska ungdomsbok-adaptioner surfar ”The 5th Wave” in i hopp om att ingen lägger märke till dess skavanker. En filmupplevelse som sköljer över sin publik som en plötslig kväljning och för oss till den mänskliga undergångens rand, där allt förfaller – utom de perfekta frisyrerna.

”Point Break” övertrumfar det tjugofyra år gamla originalet tre miljarder gånger räknat i muskulösa stuntscener. Mellan de muskulösa stuntscenerna får den däremot den riktiga ”Point Break” att framstå som ett sällsynt mästerverk. När man når sin brytpunkt hänger helt och hållet ihop med den egna toleransnivån för infantil dialog och grabbigt adrenalinpundande.