”Dickinson” är annorlunda jämfört med de biografier och kostymdramer vi är vana att se. Den ackompanjeras av nutida musik och har många roliga inslag som överbrygger nutid och dåtid. Men serien känns lite spretig och skulle ha mått bra av mera substans under ytan.

Netflix nya originalserie belyser rasism, kapitalism, samhällsklasser och vapenhandel, genom ögonen på dagens unga. Med ledord om att världen inte förändras genom att man följer reglerna, ställs frågor om hur långt man egentligen är beredd att gå för sitt ideal.

Detta är en försiktigt skimrande liten pärla om den ryktbara amerikanska skådespelerskan Jean Seberg. Filmen är tyvärr rätt platt som biografi sett, men fängslar ändå, framförallt tack vare sin karismatiska huvudrollsinnehavare Kristen Stewart. Hon övertygar även när filmen inte lyckas göra det.

Fantasyförfattaren J.R.R. Tolkien har fått en lika efterlängtad som omstridd biopic, men även om kärleken till Sagan om ringen-skaparen känns av trampar ”Tolkien” i lite för många välbevandrade fotspår.

Inget sabbar julkänslan som familjehemligheter och trauman ur det förflutna. Ella Lemhagen gör plats för både julmusik och jobbiga teman i ett riktigt fint familjedrama, inspirerat av Peter Jöbacks egen historia.

”Doctor Sleep” har stora skor att fylla men talar inledningsvis med en egen, självständig röst och är estetiskt utsökt. Till slut faller den dessvärre för frestelsen att återbesöka The Overlook Hotel i en kavalkad av pliktskyldig fan service. Det är en tveksam bedrift att nästan helt och hållet avförtrolla en av film- och litteraturhistoriens kusligaste platser.

Med ”I Guds namn” tar Francois Ozon sig an skandalerna kring katolska kyrkans mörkläggning av pedofila präster i Frankrike. Ett dessvärre alltid aktuellt ämne som självfallet berör, men som dessvärre inte spelar på regissörens starka sidor som dialogdriven sagoberättare.

”Daybreak” är Brad Peytons och Aron Eli Coleites adaption av Brian Ralphs seriebok med samma namn. Seriens första säsong består av tio avsnitt fullmatade med action, humor och drama. Hur den kortfattat kan beskrivas? Kanske som att Ferris Bueller lever i en Mad Max-värld, bestående enbart av ungdomsgäng.

17% av alla barn i världen lever i singelhushåll och av dessa sköts 88% av mammor.  För den fiktiva ”Mrs. Fletcher” är lyckligtvis de tunga småbarnsåren över, men istället ställs hon inför den enorma tomhet som uppstår då det enda barnet flyttat ut. Ett klassiskt drama som försöker gestalta singelmammas vedermödor, men som aldrig blir mer spännande än ett utdraget, monotont förspel.

Nya Terminator-filmen lyckas hålla ångan uppe för stunden, men förlitar sig för mycket på gamla konventioner för att bryta ny mark.

Redan halvvägs in i den fenomenala första säsongen av ”Succession” stod det klart att vi höll på att bevittna födelsen av en ny serieklassiker och nu, efter ytterligare en briljant säsong har passerat, är det cementerat bortom alla tvivel.

Återigen måste familjen Addams konfrontera villaidyllens stela medelklass när regissörerna bakom “Sausage Party” tar sig an världen mest älskade familj bestående av weirdos. Men hur bra lyckas de med att förflytta de klassiska karaktärerna till modern tid?

Peter Strickland har regisserat denna hypnotiska, sensuella och otroligt underhållande rysare, om en vacker klänning på mördarstråk. Historien är verkligen osannolikt knäpp, men ack så underbart fint berättad. Jag kapitulerar inför detta blodiga och minst sagt fantasieggande äventyr utan några hämningar.

Hur skulle du själv reagera ifall en klonad version av dig själv kom och knackade på dörren? Detta råkar karaktären Miles ut för i serien ”Living with Yourself”. Men trots ett roande koncept, lämnar serien mycket kvar att önska.

2009 bjöd manusduon Rhett Reese och Paul Wernick oss på en lika blodig som underhållande regelhandbok i hur man överlever zombieapokalypsen. Fullspäckad med underfundiga detaljer och en mycket minnesvärd cameo med Bill Murray fick den snabbt kultstatus. Tio år senare bjuder samma ensemble på en smått repetitiv, men högst värdig uppföljare.

Den spektakulära fortsättningen på Törnrosasagan om onda gudmodern Maleficent, magnifikt gestaltad återigen av Angelina Jolie, är välspelad, spännande och vidunderligt vacker. Detta är en fartfylld och färggrann fantasyfilm med viktiga budskap om acceptans och identifikation, som jag varmt rekommenderar er att se.

Med noll ambivalens och inget finlir alls: ”Tills Frank skiljer oss åt” är en sällsynt misslyckad komedi. Totalt kass, outhärdligt dålig och helt utan försonande egenskaper. Fullkomligt usel. Katastrof, fiasko, haveri. Den är inte ett stolpskott, bollen skrapar knappt hörnflaggan. I konsumentupplysningens namn är det viktigt att vara tydlig: SE INTE DEN HÄR FILMEN.