När katastroffilmen ”Den blomstertid nu kommer” svepte in över svenska biografer runt midsommar 2018 var det som en frisk fläkt. I landet lagom där publiken älskar sina Beck-filmer och kritikerna sparar toppbetygen till misärfylld diskbänksrealism är vi inte bortskämda med den typen av blockbuster-ambitioner som grabbarna i Crazy Pictures uppvisar.
Filmkollektivet från Norrköping – fem filmtokar som vill skaka om den svenska filmbranschen – har uppenbarligen en del muskler även bakom denna produktion, som andas av barndomens Amblin-äventyr och kryddas med påkostade, Guldbaggenominerade visuella effekter. Deras andra långfilm lämnar det mörka och ödesmättade undergångstemat till förmån mot ett lättsammare mysterium. Möjligen öppnar det upp för en bredare (och yngre) publik, men man tappar samtidigt den nerv och de höga insatser som som fanns i debutfilmen.
En röd Saab far genom himlen och kraschlandar i en lada någonstans på östgötska landsbygden. Föräldralösa tonårstjejen Denise känner igen den. Hennes farsa rattade en likadan för flera år sen, innan han spårlöst försvann. Farsan var utomjordingar på spåren, och Denise kallar på föreningen UFO Sweden för att hjälpa henne i en amatörutredning när alla andra avfärdar hennes foliehatt-teorier.
Stjärnskottet Inez Dahl Torhaug (”Det som göms i snö”) är ett fynd i huvudrollen en ung rebell som kan hacka det mesta med sin Gameboy. Hennes naturliga skådespel får en något klyschig karaktär att kännas levande, och hon hittar ett varmt samspel främst med Jesper Barkselius som UFO Swedens ordförande, vars skepsis snart övergår i ett brinnande engagemang.
UFO Sweden (inspirerade av verklighetens UFO Sverige) skildras som en liten men hängiven skara excentriska kufar som sett för mycket på ”Arkiv X” och gillar att fika. I denna märkliga gemenskap finns mycket av filmens humor och skoj biroller. För Denise blir de snart som en otippad bonusfamilj.
Men när handlingen har etablerats och jakten på sanningen om märkliga fenomen i skyn kan börja, tappar filmen momentum. En lövtunn story sträcks ut i två timmar med hjälp av trötta konflikter och onödiga sidokaraktärer vars jobb enbart går ut på att vara ett hinder för vår protagonist. I över en timme händer absolut ingenting viktigt. Först mot slutet lyfter filmen igen och bjuder då på en rätt spektakulär och effektspäckad final – här vaskar man å andra sidan möjligheten till en riktigt emotionell punch.
Det känns som att ingenting någonsin står på spel i ”UFO Sweden”. Spänningen uteblir och de mer actionspäckade scenerna är sällan förtjänade eller logiska. En budget på 39 miljoner kronor (dubbelt så mycket mot ”Den blomstertid nu kommer”) slösas frikostigt på biljakter och bilkrascher, oavsett om handlingen kräver det. Och när dialogen inte förvirrar oss med tekniskt mumbojumbo om väderrapporter och datatermer, så drunknar den i ljudmixen så att man knappt hör vad som sägs.
Visuellt sett är det en uppfriskande snygg produktion. Ett lyxigt filmfoto och stämningsfull musik som kunde platsat i ”Stranger Things” bygger, på ytan iallafall, en svensk storfilm med högtflygande ambitioner. Crazy Pictures-gänget som skrivit manus (ihop med Jimmy Nivrén Olsson), regisserat, producerat och klippt alltihop blinkar till sina många favoritfilmer. De har inte minst nämnt Nolans ”Interstellar” som en stor inspiration för ”UFO Sweden”, och ni kommer fatta varför.
Jag vill inget hellre än att hylla filmskapare som berikar film-Sverige med mer genrefilm. Men detta urvattnade familjeäventyr faller mig inte alls i smaken. Lite som en ”Ghostbusters”-film kan den antingen upplevas kittlande eller tramsig, mycket beroende på om du är sju år gammal eller ej.