Mer seriemördarjakt, mindre tortyrporr i nya “Saw”

Någon vill leka en lek – men det är inte Jigsaw som är tillbaka den här gången utan en ny knäppis som rentav kopierar “Saw”-psykopaten John Kramers gamla upplägg för att straffa sina offer. Som tidigare utsätts offer för brutala tortyrfällor som matchar deras brott och synder. Denna gång rättfärdigas tortyren av att det är korrumperade poliser som slaktas. Kontroversiellt eller bara helt rätt i tiden? Oavsett är konflikten mellan bra och dåliga snutar knappast något nytt men har fått ny tyngd med senaste årens verkliga händelser.

I centrum står detektiven Zeke (Chris Rock), en av oroväckande få “goda” på sin station där han bespottas sedan han anmält en kollega som misskött sig. I samband med att han tilldelas en ny, ung partner (Max Minghella) så utreder Zeke snart varför flera poliser avrättas av någon som verkar vilja leda honom på rätt spår. Kan hans pappa (Samuel L. Jackson), en gammal hyllad poliskapten, vara inblandad på något sätt? Låt jakten – och lekarna – börja!

Detta är uppenbarligen ett kärleksprojekt för Chris Rock, ett fan av “Saw”-franchisen som hann upp i åtta filmer. Han är exekutiv producent, har skrivit storyn och dessutom finslipat manuset. Efter varierande kvalitet på de senare filmerna har det varit tydligt att filmserien behöver lite färskt blod (ursäkta ordvitsen) och Rock är ett oväntat men väl fungerande val. Här har man gått tillbaka till originalfilmens “Seven”-liknande thriller-stil med mer fokus på seriemördarjakt och mindre på grotesk tortyrporr. Rock och filmskaparna har hittat en smidig balansgång mellan att göra sin egna, nya film och behålla huvudingredienserna.

Men blodtörstiga “Saw”-fans behöver inte bli besvikna. De relativt få fällorna är fyndiga och de blodiga effekterna mer realistiska än larvigt splattriga. Det är en snygg, välgjord produktion som tacksamt nog övergett de värsta av “Saw”-filmernas jobba MTV-klippning och skakiga kameravinklar. Med Jigsaw ute ur bilden är det en ny, mer sofistikerad röst och en ny docka, som agerar metafor för de tilltänkta offren. Filmen förlitar sig främst på huvudpersonens polisarbete och vi slipper hoppande fram och tillbaka mellan instängda personer som kämpar i celler, något som blev lite tröttsamt i de sista “Saw”-filmerna.

Det är spännande och underhållande med flera smarta twistar, effektiva hoppa-till-moment och vidrigt slafs (för de som gillar sådant). Det är en frisk fläkt i såväl genren som “Saw”-serien. Ska man klaga på något så är den komiskt begåvade Rock inte helt rätt i denna dramatiska roll. Han gör sitt bästa och det är imponerande att han vågar kliva ur sin trygghetszon men det är samtidigt svårt att inte tänka sig att någon annan passat bättre. Samma gäller mördaren vars identitet dessutom inte är så svår att gissa som manusförfattarna kanske velat – möjligen hade fler, utvecklade sidokaraktärer hjälpt?

“Spiral” är kanske inte något banbrytande fenomen och kommer onekligen dela upp fans av såväl dess franchise som genren i sig. Men som skräcknörd som uppskattat de flesta av “Saw”-filmerna finner jag mig nöjd och belåten när eftertexterna rullar, och ser med morbid skadeglädje fram emot ännu en film om dessa brutala dödsfällor.