10-årige August kunde vara som vilken pojke som helst i hans ålder. Han älskar rymden, Star Wars och Minecraft. Han är också född med en genetisk defekt, ett vanställt ansikte som trots mängder av plastikoperationer drar till sig blickar.
Av denna anledning gömmer han sig helst bakom en stor rymdhjälm. Favorittiden på året är Halloween, då ingen tycker det är märkligt med ett utklätt barn. Men när det är dags för denna unga astronaut-drömmare att börja skolan måste rymdhjälmen stanna hemma. Plötsligt ställs Auggie inför ett tidigare okänt hot: mellanstadiet. Något som inte ens hans sinne för humor kan rädda honom från.
Hans överbeskyddande mamma (Julia Roberts) har satt sitt liv på paus för att satsa på hemundervisning åt grabben, medan hans pappa (Owen Wilson) livar upp stämningen med att vara cool och skämtsam farsa. Båda tittar nervöst på när de släpper iväg lille Auggie för första gången. Under året som följer får vi se honom lära sig om vänskap och svek, samtidigt som hans familj också får nya insikter om livet och varandra.
För ”Wonder” handlar inte bara om Auggie. När fokus skiftar till hans nära och kära, får filmen en annan dimension. Det ska också handla om hans klasskamrat Jack Will, som slits mellan den roliga udda grabben och det tuffa gänget. Om hans storasyster Olivia, som känt sig försummad större delen av sitt liv. Och, av någon anledning, också om Olivias kompis som färgat håret och glömt sin bästis över sommarlovet.
Fyra unga människor får varsitt kapitel, och möjligen är det en för mycket. Det kan kännas spretigt, men det är en fin tanke att ge flera av birollerna lite kött på benen. Det går i linje med filmens budskap om att det alltid finns mer under ytan än vad det berömda ”första intrycket” visar. Till och med skolans mobbare får oväntade nyanser. Och i slutändan är det ändå Auggie som bär upp filmen. Utan honom, och hans speciella utseende, skulle det bara bli ett avsnitt ur ett vanligt skolgårdsdrama.
I den relativt smala filmkategorin ”pojke med vanställt ansikte” minns en del säkert ”Mask” (den med Eric Stoltz, inte Jim Carrey). Tillräckligt många år har passerat och nu är det alltså dags för en snarlik film. Men under ytan är de inte särskilt lika, ”Wonder” är snarare en feelgood-historia om en tioårings första skolår. Huvudrollen spelas av Jacob Tremblay, som slog igenom i ”Room” (den med Brie Larson, inte Tommy Wiseau). Han är täckt av riktigt imponerande makeup som förvandlat hans ansikte till ett som får småbarn att gråta.
Regissören Stephen Chbosky har tidigare gjort ungdomsdramat ”The Perks of Being a Wallflower” och skrivit manus till Disneys spelfilmsversion av ”Skönheten och odjuret”. Ett relativt kort cv i filmvärlden antyder ändå vad man kan vänta sig. Chbosky vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att få fram skratt eller en tår i ögonvrån, och han överanvänder dem gärna. Man hinner bli både frustrerad över vilka usla knep som används för att spela på känslosträngarna, och berörd flera gånger då knepen faktiskt fungerar. Filmen skulle klarat sig utan en del scener som bara bidrar till dramatiken men inte till berättelsen i stort (att avslöja dem vore en spoiler). Och var beredd på en hel del lillgamla kids, som är smartare och mer vältaliga än snittet för sin ålder. Den här manusförfattaren tog helt enkelt i så mycket han kunde.
På tal om budskap och moralkakor finns det gott om såna i ”Wonder”. En del mer övertydliga än andra – en lärare skriver till exempel upp ett nytt livsmotto på tavlan varje termin. Filmens uppmaning till tolerans och bättre förståelse för varandra bankas in hårt. Men läs inte det som något negativt.
”Wonder” är en film som är svår att hata, om man inte är alldeles cynisk och känslokall. I en värld som nog kan behöva mer skönhet och vänlighet, är till och med den där moralkakan välbehövd.
