Kritiker har redan lite förutsägbart börjat såga den här skräckkomedin om monstruösa enhörningar, något som återigen bekräftar min teori om att vissa filmkritiker helt enkelt inte vill ha kul. För ”Death of a Unicorn” är kul. En relativt opretentiös, flamsig skräckkomedi med lite lagom bitande inledande satir.
Liksom ”Snakes on a Plane” är det en simpel story man lätt kunnat sammanfatta på en servett. På väg till jobbrelaterat helgbesök hos sin cancersjuka miljardär till chef (Richard E. Grant) kör ensamstående pappa (Paul Rudd) ihjäl en enhörning som visar sig ha helande krafter – och vars familj snart knackar på dörren.
Vad som lätt kunnat bli plågsamt lågbudgetskräp av typen B-filmsbolaget The Asylums alster, inklusive ”Sharknado”, har i händerna på långfilmsdebuterande Alex Scharfman (även manus) blivit tacksamt påkostad underhållning. Samtidigt som man inte slår knut på sig för att göra något cinematiskt storverk på Scorsese-nivå så finns det tillräckligt med kreativitet och inspiration för att sticka ut som mer än någon platt monsterrulle.
Inte minst är det en ren lyx att se denna prickfria ensemble i den här sortens film. Rudd är som alltid sympatisk och har dessutom fin kemi med Jenna Ortega, som hans rebelliska tonårsdotter. Ortega är vid det här laget en av genrens regerande drottningar och även om karaktären är aningen lik några av hennes tidigare (inte minst fjolårets ”Beetlejuice Beetlejuice”) så krävs det en skådespelare av hennes kaliber för att man ska köpa hennes absurda konspirationer kring enhörningars mytologier.
Alltid sevärda Grant spelar vid det här laget den här typen av skrupelfria tölp i sömnen och gör det lika bra här. Det är extra kul att se underskattade Téa Leoni som matriark med repliker som ”Vi evakuerade flyktingarna! Eller… vaccinerade vi dem?”. Men det är ändå Will Poulter som stjäl filmen i rollen som familjens entreprenör-slyngel till son. Han får fullt utlopp för den komiska tajming han gav prov på i ”Guardians of the Galaxy Vol. 3”. Det finns även utrymme för tacksamma birollsinnehavare som Jessica Hynes (Bridget Jones-filmerna), Sunita Mani (”Mr. Robot”) och inte minst Anthony Carrigan (”Barry”), den senare som hunsad men irriterad butler.
Karaktärerna är kanske inte så djuplodade även om det finns några fina ögonblick mellan Leoni och Poulter. Det finns också en poäng i att den här vidriga trion och deras underhuggare får frodas som balans till den kluvna Rudd och etiska, jordnära Ortega. Satiren är knappast subtil i sin skildring av girig överklass som får vad de förtjänar men det är skamlöst underhållande.
Det är tacksamt hur Scharfman delar upp filmen och ge oss lite tid att lära känna såväl karaktärerna som filmens humor och attityd. Det tar tid innan all monsteraction sätter igång men med det här gänget är aldrig tråkigt. Särskilt oförutsägbart är det kanske inte och visst är det inget nytt med upplägget där ingen tror på den tonåriga hjältinnans varningar förrän det är för sent. Men med rappt tempo och dialog är det oavsett kul.
Om man inte uppskattade hur filmens första halva fokuserade mer på story så kan man glädja sig åt den andra när vi får det titeln utlovar. Här är det både jakt och slakt injicerade med adrenalin och härligt slafsigt splattervåld. Kreativiteten flödar när diverse offer ska has ihjäl av titelbestarna på diverse uppfinningsrika sätt. En kamp på överlevnad inleds och ger känningar av både ”Alien” och ”Jurassic Park”, om än med en mer lättsam glimt i ögat.
Som med många filmer i genren tappar man lite gnistan mot slutet när man överger action och tempo för att knyta ihop säcken med enhörningarnas helande krafter. Det är knappast någon spoiler att den sörjande änkemannen och dottern ska lyckas läka sin infekterade relation och acceptera döden. Rudd och Ortega lyfter det hela även om man önskar att vi fått lite mer blodtörstiga enhörningar.
”Death of a Unicorn” är knappast något mästerverk som kommer att sålla sig till nästa års Oscarsbidrag. Men det är underhållning på hög nivå som levererar vad det lovar. Att prestigefyllda A24 gjort en skräckkomedi om mordiska enhörningar, dessutom med en tårthalva satir om överklass och med en delikat ensemble, är en lyx vi bara kan applådera. Och detta i kölvattnet av mer kreddiga titlar som ”I Saw the TV Glow” och ”Heretic” – och med Ari Aster som exekutiv producent!