Tänk dig att mästerdetektiven Sherlock Holmes var en munk som använde sin slipade list för att lösa mord i ett kloster år 1327. Exakt så känns den här filmen baserad på Umberto Ecos roman med samma titel.
Det märks att bok och film är medvetna om likheterna med Holmes. Huvudpersonen William of Baskervilles efternamn är en uppenbar blinkning till romanen ”Baskervilles hund”. Han säger i en scen till sin följeslagare Adso, den här berättelsens Watson, den Holmesekande repliken ”My dear Adso, it’s elementary”. Som fan av allt Sherlock så ler jag stort och charmas.
Känslan av rysare kopplar greppet
Visuellt så kan vi lita på att ett verk av regissören Jean-Jacques Annaud alltid imponerar. Klostret är en mäktig byggnad med höga torn som reser sig över en trång innergård och inomhus är det fullt av små utrymmen. Byggnaden omges som kontrast av majestätiska landskap. Kameraarbetet ser med enorm kreativitet till att platsen blir en egen och fascinerande värld.
Ljussättningen har inga varma färger och ingen glädje verkar kunna överleva innanför murarna. Himlen är stålgrå på dagen och mörkt djupblå på natten. När dimman driver in verkar den demonisk. Endast stearinljusens lågor lyser upp rummen inne och de förvrider skuggorna på väggarna. De dunkla skrymslena gör spöklikt intryck. Känslan av rysare kopplar greppet.
Ron Pearlman i absolut toppform
Det är hit i norra Italien som William, engelsk munk tillhörande Franciskanerorden, och hans sextonårige lärling Adso anländer för att upptäcka att ett mystiskt dödsfall skett. Alla är övertygade om att det är Djävulens verk och William får uppgiften att utreda. Som den detektiv och vän av det rationella som han är kommer han mänsklig ondska på spåren och inser att en mördare härjar.
Sean Connery har lika mycket skärpa som glimt i ögat i huvudrollen. En ung Christian Slater visar i rollen som Adso att han är en skådespelare att räkna med. Det är en njutning att se samspelet mellan de båda. Runtom dem finns högklassiga aktörer som F. Murray Abraham och Ron Pearlman där den sistnämnde här är i absolut toppform.
James Horner visar sin styrka
Det är väldigt tydligt att filmen inte strävar efter realism. Här prioriteras tät mystik och kuslig atmosfär. Närapå alla karaktärer vid sidan av duon vi följer är extremt excentriska och makeupen gör att de verkar hämtade ur en grotesk fantasi. Det från många medvetet teatrala överspelet borde inte fungera, men i kombination med det vi ser skapar det en starkt drömlik känsla.
Suggestionen kompletteras av James Horners musik med passande dova mansstämmor som ger den rätta sakrala tonen och förstärker mörkret i bilderna. Han visar med en mästares styrka varför han är en av tidernas bästa kompositörer för film.
Något annorlunda i kriminalgenren
De destruktiva sidorna av religion har en central roll i berättelsen, men det blir som helhet aldrig ensidigt i resonemangen kring den. Galenskapen som tron på Gud orsakar när den är fanatisk tas upp lika mycket som den harmoni som kommer med den när den är moralisk ledstjärna. Filosofin från giganter som Aristoteles följer oss genom berättelsen. Det litterära ger tyngd och klass.
Som thriller är ”Rosens namn” oavbrutet spännande. Som deckare är den enormt välkomponerad och smart. Som filmkonst är den godis för ögat. Om du suktar efter något annorlunda i kriminalgenren så bör du inte missa den.
Snabbfakta Rosens namn
Regi: Jean-Jacques Annaud
Skådespelare: Sean Connery, Christian Slater, Ron Pearlman, F. Murray Abraham, Michael Lonsdale, Valentina Vargas m.fl.
Genre: Thriller, Deckare
Speltid: 2 timmar 10 minuter
Finns på: SVT Play (till 13 sep)
Biopremiär: 25 december 1986
MovieZines betyg: 4 / 5