Efter det där våldsamma bråket på juldagen 1983 ska ingenting bli sig likt. En hemlighet sipprar ut och pojken Andrev får reda på att hans pappa inte är hans riktiga pappa. Men istället för att hans spännande pappa från utlandet återvänder bär flyttlassen bara till nya, andra pappor. Pappor som får Andrevs mamma ihop med väninnan att utbrista i ”jävla karlar”. Ibland med ett skratt, ibland i tårar.
Sju pappor på sju år. Med en ny pappa varje sommar ritas Andrevs uppväxt om, gång på gång. Genom hans vakande ögon (och spontana näsblod) följer vi den ömkande relationen till en kämpande mamma (Aliette Opheim) och hur både ljusa och mörka dagar lämnar spår.
”Jävla karlar” är både som bok och film en ganska galen berättelse. Den är ofta lika svår att förutse som att den är att förstå sig på alla dessa jävla karlar som bara kommer och går.
Vacklande trygghet i hajpad romandebut
Prisade romanen tillika självbiografin “Jävla karlar” är ett konststycke i sig. Uppväxtskildringen är något otippat journalisten Andrev Waldens romandebut, men så har han ju också en nominering till Stora journalistpriset i bagaget. I boken har väger han fint mellan humor och hemskheter, något som verkligen kräver sin precision och språkval. Att han dessutom skriver ur ett barns oskyldiga ögon och utlämnande nog återberättar rent pinsamma händelser, ja, det kräver sin skribent.
Det som dock slår mig allra mest när jag läser “Jävla karlar” är också något som blir högaktuellt inför denna recension. Med sitt ofantligt målande språk känns den helt omöjlig att filmatisera.
Men det har teamet bakom “Jag är Zlatan” vågat sig på. Romanens sju svåra år får se sig landa på strax under två timmar. Inledningsvis är jag därmed smått orolig över den (i det här fallet) korta spellängden samt det potentiellt starka vuxenperspektivet. Har regissör och manusförfattare verkligen greppat de flummiga barntankarna som studsat runt? Där banala detaljer som bara ett barn kan se sätts i fokus istället för att övertydligt förklara ett potentiellt livslångt trauma.
Pappskallar i multum
Men till min glädje faller det snart på plats. Barnperspektivet brinner stadigt, bland annat genom pojkens dagdrömmar om pappan ”Indianen”. Filmen stressar heller inte, utan låter berättelsen växa fram så att både boktrogna och nyfikna cineaster kan hänga med.
Det är trots allt Andrev, i tre versioner, som får föra sin talan genom avvaktande observationer. Våra tre pojkar (Vilgot, Felix och Ludvig) är välcastade och förmedlar så mycket bara genom enkla ord och ansiktsuttryck. Känslor stängs inne och känslor svallar över. Eller som i de flesta fall – känslorna får helt enkelt tala för sig själva.
Jag kan sakna en viss absurd humor däribland de ikoniska hittepå-namnen som bara ett barn kan fantisera fram. Första vännen Blomma, Tjuven, Mördaren, Cyklopen och självklart Växtmagikern är bara ett axplock av de som korsade unga Andrevs vägar. Att använda riktiga namn skalar bort ett lager av sagoberättelse men spär också på en ganska obekväm realism – på ett bra sätt. Den något mer seriösa tonen i filmen leder till fler och mer påtagliga tankar i linje med “det här borde ett barn aldrig få uppleva”.
Toxisk maskulinitet på speed
Nåväl, det här ska inte bara handla om skillnaden mellan bok och film. Men jag är också tacksam för de val som skaparna har gjort. Jag saknar inte de något “grabbiga” händelserna utan här plockas de bästa russinen ur kakan. Den snöar heller inte ner sig i tidskapseln utan skulle nästan ha kunnat utspela sig när som helst.
Och det är som allra bäst – läs: värst – när det mörka verkligen tar över. Balansgången mellan glädje och misär gör att knytnävsslagen i de dramatiska scenerna känns om möjligt ännu hårdare. För egentligen, kan man verkligen förstå mörker utan att ha sett ljuset?
Jag tror absolut att många som föll för romanen “Jävla karlar” också kommer att tycka om filmen. Den är i det hela trogen sitt material och gör ett starkt, realistiskt avtryck även på mig som alltid känt min pappa som min egen. Med finess, timing och rejält känslosamma intryck blir också “Jävla karlar” så jävla bra.
Snabbfakta om ”Jävla karlar”
- Skapad av: Andrev Walden (självbiografisk roman), Jens Sjögren (regi), Jakob Beckman (manus)
- Medverkande: Aliette Opheim, Filip Berg, David Book, Jakob Öhrman, Victor Norén, Joel Spira, Vilgot Avenäs Thorslund, Felix Östergren, Ludvig Eriksson
- Genre: Drama, komedi
- Längd: 1 tim 48 min
- Svensk biopremiär: 6 november 2026
- Betyg: 4 av 5
