En ung mamma blir förskjuten från sin rika familj, och hennes son blir berövad på de privilegier hon tycker att han förtjänar. Som vuxen inser han att det trots allt finns en chans att ärva släktens enorma förmögenhet – om han bara gör sig av med några äldre släktingar. En seriemördare är född.
Jag hör så tydligt hur manusförfattaren och regissören John Patton Ford pitchar den här historien. För vänner, för Hollywoodproducenter och slutligen för ett par heta filmstjärnor. Här finns både spänning, humor och satir.
Han avslutar sin pitch med den tilltänkta filmens klämkäcka titel: ”How to Make a Killing”. Vid det laget är lyssnaren redan såld. De ser framför sig en underhållande thrillerkomedi med precis lagom samhällskritiska undertoner för att vinna över finsmakaren.
John Patton Ford har verkligen finslipat sin pitch. Han har varit lika målinriktad som kreativ. Sedan fick projektet grönt ljus – och där någonstans verkar han tyvärr ha lämnat den där kreativiteten bakom sig.
Så skapas en seriemördare
När ”How to Make a Killing” tar sin början möter vi den dödsdömde Becket Redfellow – spelad av Glen Powell – strax innan han ska avrättas. Med ett förvånansvärt glatt humör och brist på ånger börjar han snart berätta sin historia för en smått chockerad, smått road präst.
Vi får ta del av hans bakgrund. Hur han fostras i tron att pengar är lycka, hur han förlorar båda sina föräldrar, hur flickan han förälskar sig i bara verkar dras till rikedom. Med andra ord: En uppsjö av perfekta motivationer till illdåden han snart ska utföra.
Den där flickan växer så småningom upp till att spelas av Margaret Qualley (som filmen skulle ha behövt mycket mer av!) Det är när han stöter in i henne i vuxen ålder som han slutligen bestämmer sig för att gå från fantasi till praktik.
Efter den här ganska slätstrukna prologen känner jag att jag redan kan se framför mig resten av filmen. Hur Becket kommer möta olika kusiner och farbröder med lagom excentriska personligheter, hur någonting kommer gå fel varje gång, och hur han i slutändan kommer försöka ha ihjäl dem. Det är också ungefär precis vad som händer.
Manuset gör bara vad det måste
Det finns scener när spänningen stiger, framför allt när vi närmar oss morden. Då känns ”How to Make a Killing” precis så kittlande som den borde kännas.
Men alltför ofta känns manuset plikttroget. Det gör inte mycket mer än vad det absolut måste. Karaktärernas motivationer finns där, personligheterna spretar precis så mycket de behöver och den dramaturgiska kurvan följer bokens alla regler.
Men det är som att John Patton Ford har glömt bort att ha kul med materialet. Det finns så många möjligheter att ta ut svängarna och överraska lite. Se bara på ”No Other Choice”, Park Chan-wooks senaste film med en snarlik handling. Den är roligare, brutalare och mer oförutsägbar på samma gång.
I jämförelse med den känns ”How to Make a Killing” slätstruken och konstruerad. Saker händer mest för att manuset vill det. Ett nytt kärleksintresse dyker upp precis när vår huvudkaraktär behöver det och viktiga livshändelser råkar sammanfalla för att göra hans dilemman svårare i tredje akten.
Glen Powell är ingen Tom Cruise
Under filmens gång får jag aldrig riktigt komma under skinnet på Becket Redfellow. Jag känner aldrig riktigt med honom.
John Patton Ford har valt en annan väg, och satsat alla sina kort på en chansning: Att vi helt enkelt ska tycka att Glen Powell är såpass charmig att vi ska underhållas av hans blotta närvaro. Det är han tyvärr inte.
Någonstans i samband med att ”Top Gun: Maverick” räddade biograferna 2022 bestämde sig Hollywood för att denne Glen Powell skulle bli nästa stora filmstjärna.
Nu några år senare tycker jag att vi kan konstatera att han inte är någon ny Tom Cruise. Powell är suverän när han spelar småfånig good guy som i ”Hit Man”, men hans leende vita tänder kan inte sälja en film som ”How to Make a Killing”.
Mot slutet dyker Ed Harris upp som familjen Redfellows stora och ondsinta patriark. Då bränner filmen äntligen till lite. När jag ser hur mycket Harris lyckas göra med sin karikatyr till karaktär, det är då jag inser hur mycket filmen skulle ha vunnit på en mer karismatisk huvudrollsinnehavare.
Men här någonstans serverar också ”How to Make a Killing” ett par tillfredsställande vändningar som till slut får mig att le åt den här skruvade historien. Äntligen har filmskaparna lite kul. Jag önskar bara att de hade det från början.
”How to Make a Killing” får svensk biopremiär 13 mars.
