Hit Man 2023

Trots att filmens premiss inte direkt är en hemlighet skulle jag starkt rekommendera att hålla trailern så långt ifrån ögonen som möjligt. ”Hit Man” lyser starkast ju mindre man vet när filmen börjar. Glen Powell (”Top Gun: Maverick”, ”Anyone But You”) spelar Gary Johnson, en verklighetsbaserad falsk yrkesmördare som en dag faller för en av sina potentiella klienter (Adria Arjona). Om möjligt, låt det vara allt du vet om filmen i förväg. En del av det roliga ligger i detaljerna och alla komplikationer längs vägen.

 

Det är ingen idé att underskatta Richard Linklater, men man blir ibland förvånad över hur mångsidig hans filmografi är. Det finns filmfantaster som kanske inte ens är medvetna om att samma regissör står bakom ”School of Rock” och ”Bara en natt”. Det finns barnfilmer, konfliktlösa tonårskomedier, romantiska draman, animerade fantasier och biopics… och det täcker inte ens hälften av Linklaters verk. Men något som alla filmer har gemensamt är tanken att var och en av dem förmodligen skulle vara mycket värre i en annan filmskapares händer.

 

Det är någorlunda möjligt att se hur ”Dazed and Confused” skulle kunna leda till ”Bara en Natt”, men att ”School of Rock” skulle finnas runt hörnet gör det svårare att se ett samband. Passande då att ”Hit Man” jonglerar mycket med olika identiteter. Gary fascineras av psykoanalytisk teori och använder sin forskning för att förstå hur han bäst kan hantera sina klienter.

 

Filmen är skriven av både Richard Linklater och Glen Powell, vilket är en annan anledning varför Powell är en sån lovande filmstjärna - han bryr sig om manusprocessen också. En av de få gemensamma drag Linklaters filmer faktiskt har är att de brukar vara mer vibe-baserade än storydrivna. ”Everybody Wants Some!!” har nästintill inget som står på spel och inget som driver en handling framåt, men jävlar vilka vibes. ”Hit Man” å andra sidan är Linklaters överlägset mest storydrivna film.

 

Och vilket manus det är. Det finns plot twists, komplikationer, flashbacks…  och allt träffar i rätt ögonblick. Alla komplikationer ökar spänningen och alla lösningar är enormt tillfredsställande. Det påminner lite om Robert Zemeckis och Bob Gales bästa tider på 80-talet som ”Tillbaka till framtiden” när manus kunde skrivas med kirurgisk precision. Allt man kan göra med den galna premissen görs så bra det skulle kunna göras.

 

Linklater har aldrig varit en filmskapare som binder sig själv till en genre, ofta klarar han av att vara relativt anonym. Det är sällan han uppmärksammar sin kamerateknik, bilderna är istället ofta enkla och rakt på sak. Ibland kan det kännas som att lite mer lekfulla vinklar och rörelser hade passat bättre med manusets precision och fyndighet. Men i det här fallet hjälper det filmen att enklare kunna balansera olika genrer och toner. Den labyrintiska handlingen behöver kunna växla mellan olika identiteter scen efter scen så det är bäst att Linklater inte fastnar på en enkelriktad väg.

 

”Hit Man” kan vara en romcom i en scen och smidigt skifta till en spännande heist-film i nästa. Sen finns det en charm i att en så här välskriven film fortfarande ser ut som en helt vanlig romantisk komedi från 2000-talet. Det blir lite som hur Linklaters ”School of Rock” ofta ser ut som vilken medelmåttig barnfilm som helst, men står ut i mängden tack vare sin cast och ett starkt manus.

 

Men åkturen hade kraschat och brunnit redan i första scenen om inte Glen Powell kunde hantera allt han behöver axla. Det är ingen enkel roll, i själva verket finns det många olika roller ovanpå den primära rollen. Resultatet talar för sig själv, Powell har en större anledning att leda storfilmer än de flesta av Hollywoods yngre manliga skådisar. Vid sidan om följer Adria Arjona genom filmens alla toner och tappar aldrig balansen. Hon känns trovärdig trots det fåniga äventyret.

 

Det är många månader kvar, men det kommer krävas ett historiskt år för att ”Hit Man” inte ska få en plats på listan med årets bästa filmer. Glen Powell får möjligheten att bevisa sig själv som en filmstjärna och träffar helt rätt. Det är en spännande, hysteriskt rolig och genialisk romcom som borde ses i en packad biosalong.