Flera gånger har jag observerat min brorsdotter snurra runt, runt, runt tills hon blir alldeles yr och nästan kräks i en form för glädjerus. När väl detta förhöjda tillstånd av lika delar eufori och illamående lagt sig finner hon sig något nedstämd tillbaka på planeten jorden igen.
Det är i detta stadie jag befinner mig efter att ha sett ”Argylle”.
Charmen med spiongenren är till stora delar alla de förvecklingar, lögner och dubbelspel som är till för att förvirra publiken lika mycket som fienden och ”Argylle” har maxat dessa inslag. Men inte för att manusförfattarna tillfört några nya överraskningselement till genren, utan snarare därför att de proppat den full med fullständigt självklara moment.
Trots den annorlunda premissen med en 30+ författarinna, Elly Conway som plötsligt upptäcker att de fiktiva händelserna i hennes bästsäljande böcker om ett världomspännande spionsyndikat kanske är verkliga, lutar sig ändå alla vändpunkter och avslöjanden i filmen mot klassiska inslag som ”kärleken övervinner allt”, minnesförluster och hemliga högkvarter.
Elly besitter vad som kunde varit en Sherlock Holmes-liknande förmåga att förutse förlopp, men den saknar skärpa och i stället för underfundiga lösningar har man i alla spänningslägen valt enklaste vägen ut.
Det gör att det som borde förvånat och skapat en spännande intrig i stället blir en slarvig sammanställning av klichéer i en hastighet passande den nya människan med sämre koncentrationsförmåga än en guldfisk. Därav illamåendet, men också fascinationen. Och besvikelsen. Men ibland glimtar regissörens morbida fantasi till.
Som slagsmålsscenerna. Dessa utspelas till toner av sköna disco-hits, däribland Barry White. Även om de är lite plagiat på valfri Tarantino-film blir de åtminstone påminnelser om att skaparna försökt tillföra något originellt. I kontrast till hans alster, och regissörens tidigare ”Kick-Ass”, är denna dock betydligt mer barnvänlig – det vill säga förekomsten av synliga blodsutgjutelser är lika med noll. Och i stället för att skita ner sig ordentligt har de valt en förhöjd sagoaktig estetik som dessvärre inte ursäktar de kassa specialeffekterna.
Utstuderat, eller välbehövligt, är också valet av skådespelare. Sam Rockwell (Aidan) och Bryce Dallas Howrad (Elly Conway) står för huvudrollerna vilket inte är det självklara valet för en sexig, rolig spionkomedi. Eller så är det precis vad det är.
I efterdyningarna av hits som ”Barbie” och i en samtid där Hollywood så smått börjat våga ifrågasätta sina egna ideal är det kanske det exakt självklara valet. Oavsett ett välbehövligt sådant. Liksom parets märkliga danshopp.
Men episka whirlybird till trots är storyn inte lika färgstark som karaktärerna och det blir tragiskt uppenbart hur skaparna önskat fånga en kvinnlig publik med diverse romcom-tillhyggen som får mig att tänka på musikvideon till ”Call Me Maybe” (fråga inte varför jag sett den, men se den). Oavsett hur mycket de försöker förvirra mig med att konstant kasta in ny information i handlingen är ändå känslan att har du sett ett par romcoms och en handfull spionkomedier har du sett den här också.
De skulle kostat på sig att uppbåda en berättelse som åtminstone krävde en guldfisks koncentrationsförmåga och låtit de härligt surrealistiska inslagen ta mer plats. Då hade de kanske lyckats skapa något mer kultigt i linje med ”Everything Everywhere All At Once”.
Förvirringen gör det likväl i slutändan nästan omöjligt att ge den ett betyg. Eftersom jag känner mig både kräkfärdig och lite skönt lullig på samma gång. Som att en Harlequin-röst skulle återberätta ”Tinker Tailor Soldier Spy”: underhållande och konstgjort gott som i jag-har-ätit-för-mycket-colanappar.
Det är också i dessa stunder som tankarna går till Helen Fielding. Jag föreställer mig att detta skulle vara resultatet om hon gav sig i kast med att skriva en actionfylld spionkomedi.
