Kaos checkar in när humoreliten åker på semester

I ”Fyra årstider” möter vi sex långtida vänner i parkonstellationer med traditionen att säsongsvis ge sig iväg på spännande resor tillsammans. Siktet är inställt på avkoppling, paraplydrinkar och trevliga stunder utan krångel.

Men under vårens resa släpper Nick (Steve Carell) bomben att han planerar att lämna sin fru Anne (Kerri Kenney). Kruxet är att, i sann “Tomten är far till alla barnen”-anda, så har ingen berättat för Anne själv vad som försiggår.

Obekväm stämning är bara förrätten i vad vi nu ska bjudas på. När frisläppta Nick dessutom slår slag i saken och på nästkommande sommarresa väljer att ta med en yngre kvinna, förändras gruppens tidigare tighta dynamik. Nu haglar istället diverse kriser, dråpliga situationer och tissel-tassel kring vilken sida man ska välja. Precis som vädret under våra fyra säsonger så svänger det friskt även i “Fyra årstider”, där ingen resa är den andra lik.

Tänk er skruvade “White Lotus” i en mer upplyftande form, och du har “Fyra årstider”. Färre mord visserligen, men med minst lika många osagda spänningar som bara väntar på att bubbla upp till ytan.

Fyra årstider av dramatiska händelser

Vår miniserie i åtta avsnitt är en nyversion av retro-filmen med samma namn från 1981. I båda versionerna möter vi humoristiska par som alla tampas med sina egna dilemman, småskojiga situationer och udda interaktioner sinsemellan. I vår uppdaterade startelva hittas veteraner som Tina Fey (även skapare och exekutiv producent), Steve Carrell och Colman Domingo. Karaktärerna är alla välskrivna och trovärdiga som långtida vänner, även om vissa pars berättelser är mer intressanta än andra. Speciellt kul tycker jag att det är att se Colman Domingo i en komediroll istället för de mer dramatiska valen han tidigare synts i.

De fyra årstiderna i vår titel finns där av flera anledningar. Förutom säsongerna kan den även syfta på den exklusiva hotellkedjan, kompositören Vivaldis pampiga violinkonserter, men även precis hur vänskap kan vara. Lite av allt det här får vi ta del av här, med miljöer och känslor som startar vid vårkantens ljuva blommor till att slutligen landa i vinterns snöiga och bistra skidäventyr. Varje årstid får två avsnitt vardera, sen reser vi vidare till en ny plats. Serien är således alltid i rörelse och blir aldrig långtråkig.

Teaterkänsla i härliga miljöer

Det är något av en teatralisk berättelse vi följer, som därmed aldrig riktigt verkar vilja stå still. Stundtals, speciellt i slutklämmen, hamnar fokus på drama snarare än humor, vilket dessvärre gör att den tappar fart. I mitt tycke hade helheten gärna kunnat vara aningen roligare. Den glimrar dock till ibland, speciellt när sarkasmen får flyta fritt och när diverse skilsmässobarn kommer in i bilden.

Hade den här idéen dykt upp för 10-15 år sedan tror jag att den hade landat i en rapp biofilm à 90 minuter, men idag vill vi ha mer. Det passar därmed utmärkt att med ett klick bli matad med vår snälla miniserie, direkt i soffan. I det hela är det vi beskådar lagom mysigt, lagom dramatiskt och helt enkelt en väldigt lagom verklighetsflykt.

Samtliga 8 avsnitt av ”Fyra årstider” finns nu på Netflix.

Läs också: ”Netflix-chefen: Biografer är utdaterade”

Läs också: ”Dune: Part Two” bland 33 nya filmer och serier på Netflix i maj