Vi befinner oss i slutet av 1700-talets England, där de tre systrarna Dashwood hamnar i ekonomiska svårigheter och tvingas flytta efter sin fars död.
Tillsammans med sin mor flyttar de längre ut på landsbygden, till ett hus där de får vänja sig vid betydligt enklare förhållanden. Här måste de försöka få vardagen, ekonomin och kärleken att gå ihop med kraven på social status.
För att trygga familjens framtid gäller det att systrarna gör kloka val och hittar rätt män att gifta sig med. Det visar sig vara lättare sagt än gjort…
Bakom årets Austen-film står brittiska Georgia Oakley. Hon har tidigare regisserat ”Blue Jean”, som BAFTA-nominerades och fick mycket fina recensioner. I ”Sense and Sensibility” håller hon sig tätt intill Austens förlaga, stundtals nästan slaviskt, men gör också några små, viktiga justeringar som passar bättre i vår tid. Bland annat lägger hon störst fokus på två av systrarna, vilket gör berättelsen mindre spretig.
I huvudrollen som storasyster Elinor Dashwood ser vi Daisy Edgar-Jones (”Där kräftorna sjunger”). Hon är den väluppfostrade, ordentliga, ansvarstagande och självuppoffrande storasystern som försöker hålla ordning på sina två yngre och väldigt olika systrar Marianne och Margaret.
De två äldsta systrarna träffar flera tänkbara friare, däribland den stillsamme och blygsamme Edward (George MacKay), Willoughby (Frank Dillane) och överste Brandon.
Den sistnämnde spelas av norske Herbert Nordrum, som gestaltar en lugn och belevad herre som systrarna tycker är en smula tråkig. Så småningom visar det sig dock att överstens stoiska lugn kommer att bli till hjälp för dem alla. Men… kan det också bli kärlek?
För det handlar ju om just förnuft och känslor. Två av de starkaste krafter som styr oss människor. De påverkar oss hela tiden, får oss att fatta beslut och göra både kloka och dumma saker. Genom de tre sinsemellan väldigt olika systrarna Dashwood får vi se flera sätt att hantera livets utmaningar och samtidigt försöka skapa sig en så bra tillvaro som möjligt.
Det är en tidlös berättelse, trots att den utspelar sig för flera hundra år sedan. Här skildras både motsättningarna och samspelet mellan förnuft och känslor, något vi alla vet kan ställa till det ordentligt.
Den humor och kvickhet som ofta kännetecknar Austens texter och karaktärsskildringar är något nedtonad här, men glimtar till då och då. Särskilt några av birollerna bjuder på fyndiga repliker som ger berättelsen extra färg.
Måttfullhet och anständighet är två andra viktiga ingredienser som vi kanske alla skulle må bra av att stanna upp inför och lära oss något av, särskilt i vår tid. Vi lever trots allt i en värld där prylar och annat oväsentligt tar upp allt mer av vår tid. Kanske har systrarna Dashwood något att lära oss även år 2026?
Regissören Oakleys bildspråk präglas av dämpade färger och ett mjukt, lågmält foto, där man sannolikt enbart har använt naturligt ljus. Det ger oss mörka rum och scener som tillsammans med den gråaktiga färgskalan känns realistiska snarare än konstlat glättiga.
Samtidigt bidrar det kanske till att hela filmen känns lite grå och nästan småtråkigt anständig. Men det är förstås en smaksak, för själv dras jag fortfarande med i berättelsen om systrarna Dashwood, även i den här versionen.
Sammanhållning, familj, förväntningar och längtan efter kärlek är tidlösa teman och värden. ”Sense and Sensibility” lyckas än i dag skildra dem på ett fängslande sätt, även i Oakleys regi. Årets version av klassikern är med andra ord absolut värd att rekommendera, för den som har tålamod och vet vad man ger sig in på.