Historien är ganska enkel. Eva har ärvt en olivgård i Piemonte efter sin bror Pelle och reser dit tillsammans med tre gamla vänner. Tanken är att reda ut det praktiska, kanske sälja gården och sedan åka hem igen. Men väl på plats börjar de fyra se fördelarna med att faktiskt stanna.
Premissen känner vi igen. Svenskar, eller vilka västerländska snöflingor som helst, lämnar vardagen hemma och inser att livet kanske inte måste fortsätta exakt som det alltid gjort. Den historien har berättats så många gånger att man nästan vet vart det ska bära av innan resväskorna hunnit packas upp. Så också här. Men vem bryr sig?
En förklaring kan förstås vara att jag själv inte längre kan låtsas vara särskilt ung och plötsligt relaterar orimligt väl till tanken på att någon gång rätt snart få chilla lite på ålderns höst. Inte så att jag vill lägga mig ner och invänta döden, utan bara slippa några av alla måsten och fortfarande ha tid att göra något helt annat. Ge mig en olivgård nu och återkom om några år så kan jag berätta hur väl den tanken föll ut.
Från queer tonårsdramatik till pensionärsfrossa
Det märks att Keining tycker om människorna hon har skrivit om. Ömheten finns både i manuset och i hur hon regisserar dem.
De är inga blanka typer som placerats ut för att fylla varsin funktion i en emigrantstory. Här finns gamla sorger, tveksamma beslut, längtan och sårade känslor. Några är trötta på sina liv, andra rädda för att släppa taget om dem de varit och ingen verkar riktigt veta vad nästa kapitel ska innehålla.
Keining Guldbaggenominerades för regin till ”Pojkarna”, ett tonårsdrama om kön, identitet och tre flickor som bokstavligen förvandlas till pojkar. Innan dess gjorde hon ”Kyss mig”, där en kvinna på väg att gifta sig med en man blir kär i en annan kvinna. Steget därifrån till pensionärsfrossa i cis-ton är onekligen ganska långt, men intresset för människor som vågar ändra riktning finns kvar.
Pensionärerna här får vara människor, inte bara gulliga äldre som placerats i Italien för att dricka vin i motljus. Vin dricks och motljuset hägrar, men här finns också svartsjuka, dåliga beslut och sex. Behovet av närhet behandlas inte som något sensationellt utan som en längtan lika självklar som någon annan. Och jag menar, klart folk fortsätter vilja ligga trots att hårets nyanser börjat falna.
Ett gäng jag gärna åker till Italien med
Helena Bergström, Kjell Bergqvist, Björn Kjellman och Kajsa Ernst är ett sällskap jag när som helst gärna åker till Italien med. De fungerar dessutom alldeles utmärkt tillsammans även utan mig och får vänskapen att kännas som om den funnits långt innan filmen börjar.
Bergström ger Eva både energi och skörhet, medan Ernst är underbart avväpnande och hittar mycket humor med små medel. Bergqvist är roligast och Kjellman har en tajming som gör att även de enklaste replikerna sitter.
Skratten kommer ofta, men det gör tårarna också. Under olivlundarna, middagarna och allt det soliga finns något som träffar lite extra när man själv börjat förstå att livet faktiskt inte är oändligt. Barn växer upp och behöver en mindre. Föräldrar blir gamla. Människor försvinner. Det låter betydligt deppigare än filmen är, för egentligen handlar den om lusten att fortsätta och faktiskt göra något med tiden man har.
Plötsligt är svenskarna invandrarna
Det jag tycker extra mycket om är hur filmen nästan i förbifarten petar på fördomar och främlingsfientlighet genom att vända på perspektivet. Svenskarna kommer till en liten italiensk by och verkar först utgå från att det bara är att slå sig ner. Lokalbefolkningen är inte lika övertygad. Här är det svenskarna som blir invandrarna. De kan inte språket ordentligt, begriper inte alla sociala koder och möts med misstänksamhet.
Keining behöver inte göra någon stor sak av poängen. Det räcker gott att se ett gäng självsäkra svenskar plötsligt bli de där utlänningarna som kommit till ett land och förväntar sig att få stanna.
Allt sitter inte lika fint. Italienarna blir ibland lite väl många italienare med stort I och vissa kulturkrockar går att se komma från andra sidan Alperna. Några svängar i historien är dessutom så väntade att jag hinner fram före filmen. Det är bara svårt att reta upp sig särskilt mycket när jag trivs så bra med människorna i den.
50 år och redo för en olivgård
”Resan till Piemonte” uppfinner knappast feelgoodfilmen på nytt. Det behöver den heller inte göra. Den är hjärtevärmande, väldigt rolig och precis lagom sentimental. Framför allt tycker jag om hur den ser på att bli äldre. Livet krymper inte automatiskt bara för att åren blir fler. Man kan fortfarande ändra sig, bli kär, börja om, ligga med någon snygging med sammetslena bruna ögon eller helt enkelt bestämma sig för att ha lite roligare.
Efter den där Grandiosatrailern med svensk sill på toppen hade jag inte väntat mig att bli så förtjust. Nu sitter jag i stället här och funderar på när det egentligen är rimligt för mig att skaffa en olivgård med tryffel i Italien.
Snabbfakta: ”Resan till Piemonte”
- Regi & manus: Alexandra-Therese Keining
- Skådespelare: Helena Bergström, Kjell Bergqvist, Björn Kjellman, Kajsa Ernst
- Land: Sverige
- Genre: Drama, komedi, romantik
- Speltid: 1 tim 51 min
- Språk: Svenska, italienska
- Åldersgräns: 7 år
- Svensk biopremiär: 25 september 2026
- MovieZines betyg: 4/5