Hollywoods strävan att alltid ge publiken allt den vill ha för att garantera att man lyckas få till nästa stora blockbuster blir föremål för satir när manusförfattaren Michael Tolkin (baserat på sin egen roman från 1988) tar ut sin avsky mot drömfabriken. Han målar upp en bild av en industri där konstnärskap är dött och pengar är allt som betyder någonting.
Tolkin följer inte en strikt regel att varje scen måste ta handlingen framåt utan stannar exakt så länge han vill i vilka scenarion som han själv vill. Hans excentriska infall tillåts att ta upp så mycket utrymme som han bestämmer att de ska få. Intrigens utveckling bryr sig inte om vad åskådarens moral tycker om den. Ambitionen att underhålla på publikens villkor verkar därmed vara noll, vilket går hand i hand med budskapet.
Konstnärernas totala makt
Dialogen är det som bär filmen och den är skarp ner till varje ord som vart och ett verkar valt med enorm noggrannhet. I en särskilt minnesvärd och träffsäker scen pratas det på filmbolaget om att avskaffa författare och ge all kreativ makt till publiken. Den svider rejält för vilken älskare av äkta filmkonst som helst att se.
Regissören Robert Altman för över Tolkins satir till bioduken med total avsaknad av ilska i tonen. Kylan är ett så mycket mer effektivt grepp för att framföra det som ska sägas än öppet raseri hade varit. Makten över vad som ska berättas och hur det ska berättas behålls till hundra procent av konstnärerna Tolkin och Altman, vilket gör att jag ser deras verk med stor vördnad.
En man med makt att krossa drömmar
Tim Robbins är väldigt bra som Griffin Mill vars huvuduppgift är att avgöra vilka bland mängder av pitchar från manusförfattare som ska bli film för det produktionsbolag som han jobbar för. När han inte jobbar så smörar han för filmstjärnor på flådiga restauranger och i galamingel. Detta ger oss en trevlig mängd av cameos där vissa har repliker och andra bara kort syns i bild.
När vi träffar Griffin så är hans bekymmerslösa tillvaro i gungning. En ny talang (Peter Gallagher) inom hans yrkesområde har dykt upp på scenen och stjäl hans spotlight så till den grad att det ryktas att Griffins karriär är över. Dessutom får han alltmer hotfulla vykort från en stalker. Nu ska han luska ut vilken av de författare vars drömmar han krossat som vill döda honom.
Kärleken till filmkonsten är närvarande
Kombinationen av djupt cynisk satir och mystisk thriller i mästaren Alfred Hitchcocks anda blir aldrig det minsta spretig. Känslan av att vi följer en person genom ett naturligt händelseförlopp utan att det är ett verk av en författare är befriande och ett sant konststycke att lyckas skapa.
Även om avskyn för själva systemet i Hollywood är tydlig så är kärleken till filmkonsten närvarande. Inledningens kameraarbete återskapar detta i Orson Welles öppningscen i ”En djävulsk fälla” med en åtta minuter lång tagning utan klipp och dialog som hyllar just denna klassiska scen. Kameran hittar i en passande scen ett foto av Hitchcock på en vägg. Färgskalan i bilderna har elegant retrokänsla.
”Spelaren” är en film vars satir känns till och med mer träffande idag än när den gjordes. Hela vägen fram till det fullkomligt briljanta slutet så bjuds det på en upplevelse som ingen älskare av kvalitetsfilm bör missa.
Snabbfakta: Spelaren
Regissör: Robert Altman
Skådespelare: Tim Robbins, Greta Scacchi, Fred Ward, Whoopi Goldberg
Genre: Komedi / Satir
Längd: 124 minuter
Bioremiär: 10 april 1992
Visas på: SVT Play
MovieZines betyg: 4/5
